Annettu 4.10.2018, dnro 37/21/16
Apulaisvaltakunnansyyttäjä teki uuden harkinnan asiassa, jossa kihlakunnansyyttäjä oli jättänyt nostamatta syytteet muun ohella törkeästä kiskonnasta ja avunannosta törkeään kiskontaan. Kihlakunnansyyttäjä oli näiltä osin katsonut, ettei asiassa ollut esitetty todennäköisiä syitä sen tueksi, että rikoksesta epäillyt A, B, C, D ja E olivat tahallisesti käyttäneet hyväksi X:n ahdinkoa sekä sairaudesta johtunutta ymmärtämättömyyttä tai ajattelemattomuutta ja taivutelleet hänet lahjoittamaan asuntonsa eräälle yhdistykselle.
Uuden harkinnan lopputuloksena apulaisvaltakunnansyyttäjä kumosi kihlakunnansyyttäjän päätökset niiltä osin, kuin ne koskivat törkeää kiskontaa ja avunantoa siihen. Apulaisvaltakunnansyyttäjä viittasi korkeimman oikeuden ratkaisuun KKO 2015:62 ja totesi, ettei kiskonnan tunnusmerkistöä voida soveltaa vastikkeettomaan ja yksipuoliseen oikeustoimeen. Tällä perusteella apulaisvaltakunnansyyttäjä katsoi, etteivät päärikoksesta epäillyt A, B ja C olleet voineet syyllistyä kiskontarikokseen myötävaikuttamalla X:n lahjoitustoimen syntymiseen. Koska asiassa ei siten ollut rangaistavaa päärikosta eli kiskontarikosta, avunannosta epäillyt D ja E eivät olleet voineet syyllistyä avunantoon kiskontarikokseen.
Koska kihlakunnansyyttäjän päätökset oli tehty ennen ratkaisun KKO 2015:62 antamista, ja koska ratkaisu oli selventänyt oikeustilaa ja kiskontarikoksen tunnusmerkistön tulkintaa, apulaisvaltakunnansyyttäjä katsoi, ettei asiassa ollut tarvetta hallinnolliselle ohjaukselle.
Biträdande riksåklagaren gjorde ny prövning i ett ärende i vilket häradsåklagaren hade låtit bli att väcka åtal med mera för grovt ocker och medhjälp till grovt ocker. Häradsåklagaren hade ansett till dessa delar att det inte hade framlagts sannolika skäl till stöd för att de för brott misstänkta A, B, C, D och E uppsåtligen hade utnyttjat X trängda läge och på grund av sjukdom uppkomna oförstånd eller lättsinne och förmått X att överlåta sin bostad som gåva till en viss förening.
Som slutresultat av den nya prövningen upphävde biträdande riksåklagaren häradsåklagarens beslut till de delar de gällde grovt ocker och medhjälp till grovt ocker. Biträdande riksåklagaren hänvisade till högsta domstolens avgörande KKO 2015:62 och konstaterade att brottsbeskrivningen av ocker inte kan tillämpas på en vederlagsfri och ensidig rättshandling. På denna grund ansåg biträdande riksåklagaren att A, B och C som var misstänkta för huvudbrottet inte kunde ha gjort sig skyldiga till ett ockerbrott genom att de hade medverkat till uppkomsten av X gåvohandling. Då det därmed inte fanns ett straffbart huvudbrott eller ett ockerbrott kunde de för medhjälp misstänkta D och E inte ha gjort sig skyldiga till medhjälp till ett ockerbrott.
Eftersom häradsåklagarens beslut hade fattats före avgörandet KKO 2015:62 gavs och eftersom avgörandet hade klargjort rättsläget och tolkningen av brottsbeskrivningen av ocker, ansåg biträdande riksåklagaren att det inte fanns behov av administrativa styrningsåtgärder.
.
