Målsägande

Den som blivit offer för ett brott kallas för målsägande. En del av brotten är målsägandebrott. Åklagaren kan inte väcka åtal för dem, om inte målsäganden yrkar på straff för dem, dvs. framför en åtalsbegäran. Största delen av brotten hör emellertid under allmänt åtal, varvid förundersökningsmyndigheterna och åklagaren kan agera oavsett målsägandens vilja.

Målsäganden kan i en brottmålsrättegång framföra straff- och skadeståndsyrkanden mot svaranden. Målsäganden kan också utses att höras i bevissyfte i rättegången.

Drivande av målsägandens yrkanden

Om målsäganden begär, kan åklagaren vid ett brottmål för målsägandens del mot svaranden framföra ett skadeståndsyrkande. Åklagaren driver emellertid inte målsägandens ersättningsyrkande, om det uppenbart saknar grund eller om framförandet av det skulle förorsaka väsentlig olägenhet för att driva åtalet.

Om åklagaren vägrar att framföra ett ersättningsyrkande, kan målsäganden driva sitt yrkande i domstolen själv eller så kan målsäganden själv välja ett rättegångsombud för att driva det, exempelvis en advokat.

Målsäganden kan också väcka åtal själv

Målsäganden har också en s.k. subsidiär åtalsrätt. Om åklagaren har beslutat att inte väcka åtal, har målsäganden rätt att efter egen prövning själv väcka åtal för brottet och därigenom föra ärendet till behandling i domstol. Då driver målsäganden ärendet på eget ansvar.