RÅ:2006:3 Drivande av målsägandes privaträttsliga anspråk

ALLMÄN ANVISNING TILL ÅKLAGARNA
RÅ:2006:3
Dnr 37/31/06
Utfärdad 13.12.2006
Normbas AÅL 3 § 2 mom.
Upphäver RÅ:1998:4
Gäller 1.1.2007 - tills vidare

1 Bakgrunden till åklagarens tjänsteplikt

Den s.k. adhesionsprincipen, som framgår av 3 kap. 1 § lagen om rättegång i brottmål (689/1997, nedan RBL) innebär att talan som gäller privaträttsliga anspråk med anledning av det i åtalet avsedda brottet får föras i samband med åtalet. I RBL 3:9.1 regleras de särskilda förutsättningar under vilka åklagaren är skyldig att på tjänstens vägnar driva privaträttsliga anspråk vid sidan av sitt åtal:

Har allmänna åklagaren väckt åtal för ett brott, är han på målsägandens begäran skyldig att i samband med åtalet även föra målsägandens talan beträffande dennes privaträttsliga anspråk mot svaranden på grund av brottet, om detta kan ske utan väsentlig olägenhet och anspråket inte är uppenbart ogrundat.

Det primära syftet med bestämmelsen är att underlätta och förbättra målsägandens ställning så att framförandet av ett privaträttsligt anspråk inte åsamkar målsäganden extra kostnader och olägenheter. Med tanke på det straffrättsliga systemets legitimitet är det viktigt att brottsoffrens rättigheter inte blir åsidosatta.

Ett syfte är också att förenkla rättegångsförfarandet och underlätta koncentreringen av rättegången. Om åklagaren inte driver målsägandens anspråk skall målsäganden dels beredas tillfälle att tillställa domstolen sina anspråk skriftligen, dels också kallas till rättens sammanträde. Dessa åtgärder ökar domstolens arbetsbörda, bromsar behandlingen av målet och kan dessutom försvåra koncentreringen av rättegången.

Både rättspolitiskt och med tanke på allmän fördel är det viktigt att de som begått brott görs ansvariga för den skada de orsakat. Åklagarens skyldighet att driva privaträttsliga anspråk främjar också detta syfte.

2 Utredning av privaträttsliga anspråk

Enligt 5 § 1 momentets 2:a punkt förundersökningslagen skall vid förundersökningen utredas målsägandens privaträttsliga anspråk, om han med stöd av RBL 3:9 har bett åklagaren föra talan angående hans anspråk. Med tanke på tillämpningen av RBL 3:9 är det från åklagarens synpunkt av avgörande betydelse att anspråket utreds redan i samband med förundersökningen. Åklagarna skall genom handledning på det lokala planet, genom utbildning samt genom föreskrifter som avses i FUL 15.2 § dra försorg om att anspråken utreds redan i förundersökningsskedet. Åklagaren kan också med stöd av 7 § förordningen om förundersökning och tvångsmedel be polisen underrätta åklagaren om brottsärenden som är oklara i ersättningshänseende.

Åklagaren skall för sin del se till att de i FUL 5.1 § 2:a punkten angivna grundläggande uppgifterna om det privaträttsliga anspråket har blivit utredda (se RP 82/1995, s. 157), men åklagaren är inte skyldig att på eget initiativ inhämta annan tilläggsutredning till stöd för ett civilrättsligt anspråk. För att förenkla rättegångsförfarandet och underlätta koncentreringen är det emellertid önskvärt att åklagaren uppmärksammar målsäganden på sådana lättavhjälpta brister som kunde utgöra hinder för att driva dennes anspråk.

Som BILAGA medföljer en modellblankett som kan fyllas i av målsäganden under förundersökningen. I samband med blanketten skall målsäganden iaktta vissa anvisningar som det är skäl att komplettera med lokala kontaktuppgifter. Blanketten och anvisningarna kommer att tas in i polisens datasystem där de finns tillgängliga för dem som gör förundersökning.

3 Grunderna för åklagarens tjänsteplikt

Åklagaren är enligt lag skyldig att driva privaträttsliga anspråk på sådana villkor som anges i RBL 3:9. Detta lagrum är dels nyare än 12 § lagen om allmänna åklagare, dels är det en specialbestämmelse som reglerar åklagarens tjänsteplikt och därför åsidosätter den sistnämnda lagens allmänna jävsbestämmelser, enligt vilka en åklagare är jävig om han är biträde eller ombud för en part eller står i ett uppdragsförhållande som har samband med det föreliggande ärendet. Å andra sidan kan åklagaren inte åta sig andra uppdrag av målsäganden än sådana som baserar sig på RBL 3:9.

Målsägandens anspråk eller anspråk som härleds från målsäganden

Åklagaren är inte alltid skyldig att driva brottsrelaterade privaträttsliga anspråk som framförs av skadelidande. Utgångspunkten är den att denna skyldighet omfattar endast anspråk som framförs av den som är målsägande i ett brottmål. I enlighet med den entydiga ståndpunkt som intas i lagens förarbeten (RP 82/1995, s. 58) gäller samma skyldighet emellertid också i fråga om sådana fysiska och juridiska personers anspråk på vilka målsägandens rätt har övergått enligt lagen. Åklagaren skall således under de förutsättningar som anges i RBL 3:9 driva sådana på målsägandens rätt baserade anspråk som har övergått på målsägandens döds- eller konkursbo eller på ett försäkringsbolag. Däremot omfattar åklagarens tjänsteplikt inte anspråk som har överförts t.ex. till en indrivningsbyrå.

Begäran om drivande av anspråk

Målsäganden eller den som härleder sin rätt från denne skall framställa begäran om drivande av ett privaträttsligt anspråk antingen under förundersökningen eller till åklagaren. Samtidigt skall den som framställer begäran uppge de omständigheter som yrkandet är baserat på.

Privaträttsligt anspråk

Privaträttsliga anspråk som omfattas av åklagarens tjänsteplikt är i praktiken sådana brottsrelaterade skadeståndsyrkanden som framförs av en målsägande. Det kan emellertid också vara fråga om att målsäganden kräver t. ex. att ett föremål skall återlämnas.

RBL 3:9 gäller inte drivande av en målsägandes straffanspråk, vilket inte heller på någon annan grund hör till åklagarens tjänsteplikt. En förutsättning för att åklagaren skulle kunna driva en målsägandes straffanspråk (förena sig om åtalet) vore således att det föreligger en fullmakt, men den kan åklagaren inte ta emot av en part (se AÅL 12 §). Åklagaren kan således inte på målsägandens vägnar framföra straff- eller andra offentligrättsliga anspråk.

Anspråket skall basera sig på ett i åtalet nämnt brott

Åklagarens tjänsteplikt omfattar enbart de privaträttsliga anspråk som är baserade på det i åtalet avsedda brottet, även om det i samband med ett brottmål enligt RBL 3:1 i och för sig är möjligt att driva också anspråk med anledning av brottet. Anspråket skall grunda sig på de omständigheter som åklagaren åberopar till stöd för sitt åtal och som således omfattas av åklagarens bevisningsskyldighet. Ett bevisat åtal skall således utforma grunden för det privaträttsliga anspråket.

Om ett privaträttsligt anspråk förutsätter åberopande av andra omständigheter än de som ingår i gärningsbeskrivningen, skall åklagaren inte åta sig att driva anspråket. Åberopande av skada som åsamkats eller företeende av betalningskvitto m.m. skall inte anses medföra hinder för att åklagaren driver målsägandens yrkande i samband med brott, vars brottsbeskrivning i sig inte fordrar att sådan skada inträffat.

Om åklagaren å andra sidan har åtagit sig att driva ett anspråk och det först under huvudförhandlingen uppkommer ett behov av att åberopa en ny omständighet, har åklagaren rätt att åberopa denna omständighet till stöd för det privaträttsliga anspråket. Senare är det nämligen inte längre möjligt att åberopa omständigheter inom domens rättskraftcirkeln. Syftet med RBL 3:9 är att underlätta målsägandens situation och förenkla processen, inte att i dessa avseenden noggrant avgränsa åklagarens befogenheter.

Anspråket skall riktas mot svaranden i åtalsärendet

Åklagaren kan inte driva privaträttsliga anspråk mot andra än den för vilken han yrkar straff. Åklagaren kan t.ex. inte framställa anspråk mot arbetsgivaren för skada som en åtalad arbetstagare genom ett brott har orsakat i sitt arbete.

Drivande av civilrättsliga anspråk kommer i fråga endast i samband med ett åtalsärende. Om åklagaren med anledning av ett brott endast yrkar på förverkandepåföljd är en adhesionsprocess överhuvudtaget inte möjlig enligt RBL 3:1.

Drivandet av anspråket får inte orsaka väsentlig olägenhet

Åklagaren kan låta bli att driva ett anspråk om detta skulle medföra väsentlig olägenhet. Väsentlig olägenhet kan uppkomma närmast i följande fall.

a. Avgörandet av åtalsärendet fördröjs till följd av att ett privaträttsligt anspråk utreds

Om grunden för målsägandens anspråk eller dess belopp är oklara ännu i det skedet då åtalsärendet är klart att anhängiggöras, är åklagaren inte skyldig att invänta utredningen av det privaträttsliga anspråket. Åklagaren kan med stöd av RBL 3:11 ännu under rättegången utan stämning åta sig att driva och framställa målsägandens anspråk, om domstolen anser att det kan ske utan olägenhet.

b. Drivandet av ett anspråk skulle kräva oskäliga resurser jämfört med vad åtalet kräver

Åklagarens huvuduppgift är att driva straffyrkanden. Om utredningen av grunderna för eller beloppet av ett privaträttsligt anspråk i domstolen är så arbetsdrygt att den väsentligt försvårar drivandet av straffyrkandet, är åklagaren inte skyldig att åta sig att driva det privaträttsliga anspråket. I detta sammanhang saknar det betydelse hur stort belopp det privaträttsliga anspråket gäller.

Till åklagarens tjänsteplikt hör normalt endast att driva sådana anspråk som utöver en skriftlig utredning, t.ex. en reparationsfaktura, inte kräver annan bevisning än den som framläggs till stöd för åtalet. Om det privaträttsliga anspråket förutsätter personbevisning som är onödig med tanke på åtalet, kan detta i allmänhet anses vara en väsentlig olägenhet.

Begreppet väsentlig olägenhet skall i första hand bedömas med beaktande av en enskild åtalspunkt och det därpå baserade anspråket. I undantagsfall kan bedömningen emellertid göras utgående från brottmålet i dess helhet. Utgångspunkten skall då vara att alla målsägande i ett mål behandlas jämlikt i fråga om drivandet av civilrättsliga anspråk. Åklagaren skall således driva alla de målsägandes anspråk som uppfyller förutsättningarna i RBL 3:9. Om antalet målsägande emellertid är exceptionellt stort, kan drivandet av allas privaträttsliga anspråk sammantaget utgöra en väsentlig olägenhet för drivandet av åtalet, även om en enskild målsägandes anspråk inte skulle vara det. Å andra sidan när det gäller vissa typer av brott där ett stort antal målsägande har likartade, enkla anspråk, kan den omständigheten att åklagaren driver dem snarare vara en förutsättning för koncentreringen av rättegången än en väsentlig olägenhet.

c. Åklagarens och målsägandens intressen kan stå i konflikt med varandra

Åklagaren skall inte åta sig att driva en sådan målsägandes anspråk, mot vilken andra parter kan antas rikta sina anspråk. Sådana situationer kan uppkomma t.ex. i trafik- eller misshandelsmål eller om en invändning om falsk angivelse kan väntas.

Om bevisningen av ett åtal förutsätter att målsäganden hörs personligen i bevisningssyfte kan drivandet av denna målsägandes privaträttsliga anspråk inverka negativt på uppfattningen om åklagarens objektivitet. Detta kan utgöra en väsentlig olägenhet. Eftersom målsäganden i sådana fall ändå är tvungen att infinna sig i rätten förlorar en betydande del av de skäl som ligger till grund för RBL 3:9 sin betydelse. Dessa situationer skall emellertid bedömas från fall till fall. Om målsägandens anspråk är enkelt och klart, t.ex. baserar sig på en faktura, äventyras inte nödvändigtvis bilden av åklagarens objektivitet om åklagaren driver anspråket.

Om målsäganden själv driver ett straffanspråk skall åklagaren inte driva dennes privaträttsliga anspråk.

Anspråk är inte uppenbart ogrundat

Om ett privaträttsligt anspråk grundar sig på det händelseförlopp som beskrivs i åtalet, kan åklagaren inte anse att anspråket är "uppenbart ogrundat" vad gäller faktaunderlaget.

Ett anspråk kan vara juridiskt ogrundat, om av nämnda fakta inte enligt lag kan följa rätt till skadestånd (t.ex. ersättning för psykiskt lidande till följd av att egendom uppsåtligen skadats eller om det rör sig om ett i HD-prejudikatet 1999:6 avsett grundlöst yrkande på andel av mervärdesskatt).

Det i RBL 3:9 använda begreppet "uppenbart ogrundat" avser även anspråkets belopp. Enligt lagens förarbeten är ett anspråk uppenbart ogrundat om åklagaren anser det vara klart att domstolen inte kommer att bifalla anspråket. Detta kan bero t.ex. på att målsägandens yrkande är helt oskäligt eller på att det uppenbart inte finns tillräckliga bevis om skadans uppkomst eller storlek (RP 82/1995, s. 58). I först nämnda fall kan åklagaren dock försöka informera målsäganden om storleken av de belopp är som är förenliga med rättspraxis och tillföljd av detta höra sig för om målsäganden är villig att justera sitt yrkande.

Åklagaren måste i all sin verksamhet iaktta objektivitetsprincipen. Detta betyder emellertid inte att åklagaren skall iklä sig domarrollen när han bedömer t.ex. storleken av ett skadeståndsanspråk. Eftersom målsägandena själva relativt sällan driver sina privaträttsliga anspråk, kommer utvecklingen av rättspraxis när det gäller brottsskador sannolikt att utvecklas i stor utsträckning genom de anspråk som åklagarna driver. Åklagaren skall inte hämma utvecklingen av ersättningspraxis genom att motarbeta andra anspråk än sådana som han själv anser vara rätt dimensionerade. Inte heller den omständigheten att svaranden av någon orsak kan anse målsägandens ersättningsanspråk vara alltför stort betyder att anspråket är uppenbart ogrundat. På motsvarande sätt kan t.ex. trafikskadenämndens ersättningsrekommendationer inte strikt följas när det gäller att ta ställning till frågan om ett anspråk är "uppenbart ogrundat".

Den omständigheten att åklagaren åtar sig att driva ett anspråk betyder således inte att åklagaren anser detta vara exakt rätt tilltaget. Det är fråga om målsägandens privaträttsliga anspråk, som åklagaren inte har ansett vara uppenbart ogrundat.

4 Alternativet att åklagaren inte driver ett anspråk

Om åklagaren inte åtar sig att driva målsägandens anspråk skall han meddela målsäganden detta i så god tid att målsäganden själv hinner vidta förberedelser för att driva anspråket. Härvid skall iakttas förfarandet för delgivning av beslut om åtalseftergift (RBL 3:9.1, jfr 1:9.1).

I meddelandet skall motiveras varför åklagaren inte har kunnat åta sig att driva anspråket. Motiveringen kan vara kort, men så utformad att målsäganden förstår åklagarens avgörande. Enbart en upprepning av lagens uttryck ("väsentlig olägenhet" och "uppenbart ogrundat") räcker inte. I vissa typiska situationer kan standardformuleringar emellertid användas.

Åklagaren skall vid behov, t.ex. ifall målsäganden ber om råd, informera målsäganden om hur denne skall gå till väga när han eller hon har för avsikt att driva sitt yrkande själv.

I praktiken kan det först efter att åtal har väckts framkomma en orsak till att inte driva ett civilrättsligt anspråk. I så fall kan åklagaren vägra fortsätta driva anspråket. Under huvudförhandlingen är detta

tänkbart endast vid oöverstigliga hinder (t.ex. om ett fortsatt drivande av ett anspråk skulle strida mot åklagarens tjänsteplikter), eftersom en vägran att driva anspråket kan äventyra koncentreringen av huvudförhandlingen. Målsäganden skall beredas tillfälle att själv fortsätta driva sitt anspråk.

5 Bedömning av åklagarens förfarande

Åklagaren är under de förutsättningar som anges i RBL 3:9 skyldig att på tjänstens vägnar driva en målsägandes privaträttsliga anspråk. Utöver riksåklagaren kan också justitieombudsmannen och justitiekanslern övervaka att åklagaren uppfyller denna sin tjänsteplikt. Endast riksåklagaren kan förplikta åklagaren att driva ett anspråk.

Domstolen kan inte befatta sig med åklagarens beslut att driva eller inte driva en målsägandes anspråk. Däremot kan domstolen bestämma att ett privaträttsligt anspråk skall behandlas separat, i den ordning som gäller för tvistemålsrättegångar. I så fall kan åklagaren inte fortsätta driva anspråket.

6 Drivande av anspråk

Åklagarens roll

När det gäller drivandet av en målsägandes privaträttsliga anspråk har åklagaren inte samma roll som advokaten, som eftersträvar ett från sin huvudmans synpunkt optimalt resultat. Åklagaren är inte målsägandens ombud utan åklagaren skall på tjänstens vägnar sköta sina uppgifter enligt objektiva principer. Detta hindrar emellertid inte åklagaren från att uppmärksamma målsäganden på sådana normala aspekter vad gäller skadeståndsanspråk och rättspraxis, som t.ex. typiska ersättningsbelopp eller yrkanden som avser ränta och rättegångskostnader eller på eventuella brister i grunderna för anspråket eller bevisningen kring detta.

Åklagaren kan vidta sina åtgärder i viss mån med hänsyn till om målsäganden är en privatperson för vilken det brottsrelaterade ersättningsanspråket eventuellt är en engångsföreteelse, eller ett stort affärsföretag.

Efter att ha åtagit sig att driva ett anspråk skall åklagaren i alla skeden av processen kommunicera med målsäganden så att denne inte lider några rättsförluster.

Åklagaren behöver inte någon fullmakt för att sköta sina tjänsteåligganden (se även RB 15:4). Detta gäller samtliga uppgifter som omfattas av RBL 3:9, t.ex. drivande av anspråk som övergått från målsäganden till ett försäkringsbolag. Åklagaren får inte av målsäganden eller andra ta emot uppdrag som kräver särskild fullmakt (se AÅL 12 §).

Åklagaren får inte uppbära arvode för sina åtgärder (se även F om häradsåklagare, 11 §, som gäller samtliga åklagare).

Stämningsansökan

Åklagaren skall enligt RBL 5:3.1 6 punkten redan i sin stämningsansökan uppge målsägandens privaträttsliga anspråk, om åklagaren för målsägandens talan. Normalt skall ersättningsanspråkets belopp samt eventuella yrkanden på ränta och rättegångskostnader uppges. Därutöver uppges de omständigheter som anspråken grundar sig på.

Efter att åtal väckts kan åklagaren med stöd av RBL 3:11 utan stämning framställa ett i RBL 3:9 avsett anspråk, om domstolen med hänsyn till den utredning som skall läggas fram och övriga omständigheter anser att det kan ske utan olägenhet. Denna typ av förfarande som äventyrar koncentreringen av huvudförhandlingen kan komma i fråga endast i undantagsfall, t.ex. om målsäganden har fått räkningen på de ifrågavarande skadorna först strax före huvudförhandlingen. Dessutom förutsätts att anspråket är enkelt och klart samt att svaranden finns på plats.

I stämningsansökans övrig information till domstolen är det skäl att nämna om åklagaren inte har åtagit sig att på begäran av målsäganden driva dennes anspråk.

Bevisning

Normalt ankommer det på åklagaren att framställa målsägandens anspråk samt de omständigheter som målsäganden till stöd för detta har uppgivit vid förundersökningen eller för åklagaren. Åklagaren svarar inte för att de civila anspråken har framgång och det är inte heller åklagarens skyldighet att på eget initiativ till stöd för ett anspråk lägga fram annan bevisning än sådan som målsäganden uppgivit.

Å andra sidan skall åklagaren handla så att målsägandens anspråk inte obefogat blir förkastade. Åklagaren har rätt att lägga fram också annan bevisning än sådan som målsäganden uppgivit. Om ett mål under huvudförhandlingen tar en oväntad vändning som påverkar drivandet av ett civilt anspråk, skall åklagaren med beaktande av den faktiska situationen vid behov förhandla med målsäganden, begära uppskov med huvudförhandlingen eller föreslå att det civila anspråket handläggs skilt för sig.

Målsäganden svarar själv för de kostnader som orsakas av att den bevisning skaffas och läggs fram som behövs för utredning av målsägandens anspråk. Åklagaren är emellertid skyldig att kräva att den åtalade förpliktas att ersätta målsäganden för dessa kostnader.

Meddelande om tingsrättens avgörande

Åklagaren skall underrätta målsäganden om tingsrättens avgörande av ett privaträttsligt anspråk, ifall tingsrätten inte ombesörjer detta (BRL 5a:8,2). I åklagarens meddelande är det skäl att nämna att målsäganden själv skall ombesörja att den ådömda ersättningen drivs in.

Om ett civilt anspråk till någon del förkastas och åklagaren inte med stöd av RBL 3:9.3 ämnar söka ändring i avgörandet, skall målsäganden omedelbart underrättas om tingsrättens avgörande för att själv kunna överväga eventuell missnöjesanmälan och besvär. I meddelandet är det skäl att nämna adressen till tingsrättens kansli samt den dag då missnöjesanmälan senast skall inlämnas.

Sökande av ändring

När åklagaren söker ändring i avgörandet med anledning av ett åtal skall han enligt RBL 3:9.3, under de förutsättningar som stadgas i 1 mom., också söka ändring i avgörandet av målsägandens ersättningsanspråk, om det sistnämnda avgörandet har berott på avgörandet i åtalsärendet. Även om paragrafens 3 mom. endast nämner ersättningsanspråk gäller den av lagrummet framgående rättsregeln också andra civila anspråk som åklagaren driver.

Målsäganden behöver inte särskilt framställa en begäran om sökande av ändring, utan den av målsäganden under förundersökningen framställda begäran om drivande av ett anspråk gäller också ändringssökande i sådana situationer som avses i RBL 3:9.3, om inte målsäganden meddelar något annat. Det är skäl att göra en särskild missnöjesanmälan om avgörandet av målsägandens anspråk. Det ankommer inte på åklagaren att söka ändring enbart i avgörandet av ett civilt anspråk.

Om åklagaren har sökt ändring i ett avgörande som gäller ett civilt anspråk eller om åklagaren har gett ett bemötande med anledning av ett sådant, skall åklagaren underrätta målsäganden också om hovrättens avgörande.

Riksåklagare Matti Kuusimäki
Statsåklagare Matti Nissinen

BILAGA: Utredning om målsägandes ersättningspråk (pdf, 0.02Mt)