RÅ:2016:6 Hur beslut om åtalseftergift sätts upp samt beslutets innehåll

ALLMÄN ANVISNING
RÅ:2016:6
Dnr 23/31/16
8.12.2016
I kraft: 1.1.2017 -tills vidare
Upphäver: RÅ:2007:4

1 Allmänt

I 1 kap. 6 a § i lagen om rättegång i brottmål (BRL) finns bestämmelser om åklagarens skyldighet och befogenhet att fatta beslut om åtalseftergift. Ett sådant beslut fattas på processuella grunder (inget brott, ingen åtalsrätt, preskriberad åtalsrätt, inga sannolika skäl) eller grundberoende på prövning (en i lagen föreskriven särskild grund berättigar till att inte väcka åtal för ett misstänkt brott i en situation, där förutsättningar för att väcka åtal i sig föreligger, t.ex. obetydlighetsgrund).

I 1 kap. 8 b § i lagen föreskrivs om de förutsättningar då åklagaren får avstå från att yrka på förverkande.

I 9 kap. i strafflagen finns bestämmelser om juridiska personers straffansvar och i 7 § om de förutsättningar då åklagaren får avstå från att yrka straff gällande detta.

När åklagaren tillämpar lagen ska han eller hon för egen del sträva efter att se till att praxis för åtalsprövning är enhetlig, ett mycket centralt mål i åklagarverksamheten. Bl.a. jämlikhet, ekonomi, parternas rättsskydd och allmänt och enskilt intresse ska beaktas.

Åklagarens beslut ska baseras på en förundersökning som har utförts i tillräcklig omfattning. Innan beslutet om åtalseftergift fattas ska åklagaren överväga om saken har blivit utredd på det sätt som dess art förutsätter.

2 Hur besluten sätts upp och relateras till antalet svarande

I diarie- och ärendehanteringssystemet för brottsärenden (Sakari-systemet) görs besluten upp i LotusNotes-applikationen (Notes), som skapar de färdiga handlingarna. En del av uppgifterna måste emellertid uppdateras separat inom ramen för det ärendehanteringssystem där diariet ingår.

En del av den text som måste finnas i beslutet finns färdigt i dokumentmallarna. Om motiveringen är lång är rekommendationen att använda även andra mellanrubriker som man lägger till själv. Mellanrubrikerna gör motiveringen lättare att läsa och möjliggör en indelning av motiveringarna i tydliga delfrågor. Mellanrubrikerna hjälper också åklagaren att strukturera texten till en konsekvent framställning.

I regel ska ett separat beslut om åtalseftergift fattas i fråga om varje person som hörts som misstänkt men mot vilken åtal inte väckts i förundersökningen.

Processuella beslut om åtalseftergift och beslut om åtalseftergift beroende på prövning görs på olika dokumentmallar. Om en samma person misstänks för flera brott och åklagaren beslutar att inte väcka åtal för något av dem, till exempel på obetydlighetsgrund och andra "inga bevis"-grunder, ska olika beslut fattas om avgöranden beroende på prövning och "inga bevis"-avgöranden.

Undantagsvis kan det i ett enskilt fall vara motiverat att i ovan nämnda situation göra endast ett avgörande, om beslutsmotiveringen därmed blir väsentligt mycket begripligare. I Sakari antecknas då den grund som anses vara primär.

Åklagaren kan genom tillbörlig tillämpning av bestämmelser om åtalseftergift avgränsa delgärningar som hör till gärningshelhet som bedöms som ett brott utanför åtalet. Ett sådant beslut av åklagaren framgår av stämningsansökan, som delges parterna och motiveras i föredragningen av ärendet. I detta fall görs i regel inte ett separat avgörande om åtalseftergift. Om avgörandet dock betyder att någon part i fortsättningen avgränsas helt utanför behandlingen av saken, ska åklagarens avgörande och motiveringen till detta separat delges parterna skriftligen, till exempel per brev.

När åklagaren avstår från att yrka straff för en juridisk person, ska åklagaren i regel fatta ett separat beslut om detta rörande den juridiska personen i fråga (9 kap. 7 § i strafflagen).

När åklagaren avstår från att yrka på förverkande, ska åklagare fatta ett beslut om detta enligt 1 kap. 11 a § i lagen om rättegång i brottmål. Om yrkandet på förverkande skulle ha gällt en person, för vilken ett beslut om åtalseftergift fattas, kan beslutet och motiveringarna till det antecknas i beslutet om åtalseftergift

3 Innehållet i beslutet om åtalseftergift

3.1 Processuella beslut om åtalseftergift

Av beslutet framgår följande uppgifter:

Identifieringsuppgifter

– åklagarenhetens namn, tjänsteställets besöks- och postadress samt telefon- och faxnummer

– beslutets årliga, enhetsspecifika löpande avgörandenummer

– datum (med siffror) då beslutet undertecknades (=blev offentligt)

– åklagarärendets diarienummer (=ärendenr)

Den som eftergiften gäller

Efternamn och förnamn samt födelsetid för den som eftergiften gäller. Personbeteckningens slutdel antecknas inte i beslutet. Anteckna det fullständiga namnet på juridiska personer.

Målsägande

Alla målsägandes, även juridiska personers fullständiga namn.

Undersökt eller misstänkt brott och bestämmelser

– brottsbenämning

– gärningstid och -ort

– förundersökningsprotokollets nummer

– bestämmelse

Den fullständiga brottsbenämningen och motsvarande bestämmelse ska skrivas ut. Till exempel Stöld, Strafflagen 28 kap. 1 § 1 mom.

Använd inte förkortningar i lagens namn.

Om brottsbenämningen ändras ska motsvarande ändring också göras i Sakari-systemet.

Händelseöversikt

Under denna punkt redogörs först för vad som har hänt eller vad som misstänks ha hänt. I korthet relateras på vilket sätt den person som åtalseftergiften gäller har samband med händelseförloppet, dvs. vad personen har gjort eller misstänks ha gjort och på vilka grunder just han eller hon misstänks för ett brott.

Händelseförloppet får inte framställas i en för den misstänkte tillräknande form.

Ett övertygande beslut kräver en koncis beskrivning av händelseförloppet och en koncentration på relevanta frågor. Irrelevanta omständigheter ska inte tas upp.

Under denna punkt nämns också exceptionellt långa brottsbenämningar och namn på målsägande som inte rymts inom de för ändamålet reserverade fälten.

Beslut

Grunden för beslutet ska anges explicit, till exempel:

– Jag väcker inget åtal eftersom inget brott har skett.

– Jag väcker inget åtal eftersom det saknas sannolika skäl som skulle stöda den misstänktes skuld.

– Jag väcker inget åtal eftersom åtalsrätten är preskriberad.

– Jag väcker inget åtal eftersom åklagaren saknar åtalsrätt i ärendet.

Under beslutspunkten antecknas även tydligt andra avgöranden som åklagaren gjort i ärendet, om vilka ett separat beslut inte fattas. Sådana kan vara bl.a. åklagarens beslut om avslutande av tvångsmedel och åklagarens beslut att avstå från att yrka på förverkande.

Motiveringar

Beslutet ska motiveras. Av motiveringen ska framgå de omständigheter och bevis samt den bevisvärdering och rättsliga slutledning på vilka avgörandet grundar sig (BRL 1 kap. 6 a § 2 mom.).

Motiveringen ska framställas på allmänspråk. Man ska i allmänhet inte använda facktermer eller ovanliga och främmande ord. Enbart en hänvisning t.ex. till ett avgörande av högsta domstolen lämnar parterna okunniga om vad beslutsmotiveringen verkligen innehåller.

Ju lindrigare det misstänkta brottet är, desto mindre utförlig behöver motiveringen i allmänhet vara. På motsvarande sätt gäller att ju allvarligare brottet är och ju mer oklart och komplicerat ärendet är, desto noggrannare ska motiveringarna vara.

Motiveringen får inte framställas i en för den misstänkte tillräknande form.

I motiveringen är det i regel tillräckligt att nämna endast sådana rekvisitselement som inte uppfylls i fallet. I detta fall bör man inte bedöma huruvida andra rekvisit dock skulle ha uppfyllts.

Åklagaren är inte bunden av de brottsbenämningar som polisen lagt fram. När åklagaren fattar beslutet bör det även prövas om andra eventuella brottsbenämningar är lämpliga i ärendet. Om en part har lagt fram ett påstående om att en annan brottsbenämning är lämplig i ärendet, ska åklagaren i sitt beslut även motivera varför denna benämning inte är lämplig.

Beslutsgrunder

– Inget brott

Ett beslut på denna grund kan fattas när alla för den juridiska prövningen av ärendet enligt åklagaren relevanta omständigheter har utretts på ett tillförlitligt sätt utan att det är fråga om ett brott, eftersom brottsrekvisit, skuld eller rättsstridighet saknas. I detta fall ska av motiveringen framgå vilket rekvisitselement som inte uppfylls eller vilken av brottets beståndsdelar som är bristfällig.

Det kan till exempel vid bedrägeri vara fråga om att något av de rekvisitelement som förutsätts i straffbestämmelsen: vinningssyfte, vilseledande, disposition under villfarelse eller orsakande av skada. Straffansvar kan också saknas eftersom gärningsmannen varit otillräknelig vid gärningstidpunkten. Rättsstridighet kan saknas om gärningsmannen motiverar sitt förfarande med berättigat nödvärn eller nödtillstånd.

För att åtalsprövningen ska kunna resultera i åtalseftergift med motiveringen inget brott krävs det ändå en övertygande utredning i förundersökningsmaterialet till stöd för otillräknelighet eller avsaknad av rättsstridighet. I de flesta fall hör det till domstolen att bedöma tillräknelighetsfrågor. I allmänhet är domstolen också bättre lämpad för bedömning av rättsstridighetsaspekter.

– Inga bevis

Det kan saknas bevis för att ett brott över huvud taget har begåtts eller bevis för den misstänktes skuld. För att ett ärende ska ha överförts för åtalsprövning från förundersökningsmyndighetens sida måste det ändå finnas misstänkta personer.

Beslutsmotiveringen inleds med en redovisning för de stridiga frågor som åklagaren finner relevanta för att påvisa att bestridna eller oklara rekvisitselement har uppfyllts. Därefter redogörs i korthet såväl för den bevisning som stöder åtalet som för den som talar emot det.

Det viktigaste i motiveringen är att bedöma bevisvärdet av föreliggande bevisfakta (bevis). När omständigheter som talar för eller emot ett åtal vägs mot varandra bör det framgå varför en omständighet som anförts till stöd för ett brott inte räcker för att väcka åtal, dvs. varför åklagaren utifrån tillgänglig bevisning har kommit fram till sitt beslut att inte väcka åtal. Om bevisningsfrågan är svår har bevisprövningen en central roll för hur övertygande motiveringen är. I enkla fall klargör bevisprövningen grunden för beslutet för parterna.

Av prövningsslutsatsen ska framgå vilket rekvisitselement som det inte har funnits tillräckliga bevis om. Bevisprövningen och slutsatsen därav är den viktigaste delen av "inga bevis"-beslut.

Eftersom åklagarens prövning i allmänhet baserar sig uteslutande på ett skriftligt material är det inte skäl att göra en väldigt ingående bedömning av tillförlitligheten i olika personers utsagor. I beslutet ska inte olika personernas utsagor återges, utan det väsentliga är att lägga fram de slutsatser som åklagaren har gjort på basis av den bevisning som framgår av förundersökningen.

– Preskriberad åtalsrätt

Av motiveringen ska framgå med stöd av vilken bestämmelse i strafflagens 8 kap. och när åtalsrätten har preskriberats.

I motiveringen tas inte ställning till den misstänktes skuld.

Om denna grund förekommer vid sidan av bevisgrunden är den sistnämnda primär, eftersom den bör anses vara det förmånligare alternativet för den misstänkte. Detta gäller situationer, där åklagaren i åtalsprövningen tar ställning till huruvida bevisen är tillräckliga i det fall att en sådan kvalificerad gärningsform av den gärning som undersökts eller en annan möjligt gärning, där åtalsrätten fortfarande gäller kan komma på fråga.

– Ingen åtalsrätt

Åklagaren ska fatta beslut på denna grund, när det enligt åklagarens uppfattning rör sig om ett målsägandebrott och målsäganden inte har framställt åtalsbegäran, om målsäganden har återkallat det eller i övrigt avstått från åtal. Likaså ska beslutet fattas på denna grund, om en annan särskild förutsättning för väckande av åtal har föreskrivits, såsom en myndighetsföreskrift eller samtycke, och en sådan inte föreligger.

I vissa av dessa fall kan ett så kallat annat beslut av åklagaren, som nämns nedan, fattas. Ett formbundet beslut om åtalseftergift ska dock fattas, om ärendets art kräver det. Ett sådant beslut ska alltid sättas upp när frågan om avsaknad åtalsrätt förutsätter rättslig prövning av åklagaren. Om t.ex. en gärning som har undersökts som stöld enligt åklagarens uppfattning är snatteri eller om misshandel visar sig vara lindrig misshandel ska beslutet om åtalseftergift fattas på denna grund. Detta gäller också i en situation där åklagaren har åtalsrätt och ett synnerligen viktigt allmänt intresse kräver åtal. I motiveringen anförs då varför åklagaren anser att åtalsrätt saknas.

Underskrift

I samband med underskriften antecknas åklagarens tjänsteställning och namnförtydligande.

Distribution

I beslutet antecknas till vem beslutet har sänts för kännedom. Beslutet om åtalseftergift ska fattas och delges den som eftergiften gäller och målsäganden i så god tid att målsäganden har tillräckligt med tid för att förbereda och väcka åtal enligt BRL 1 kap. 14 §. Delgivningen ska sändas per post eller med iakttagande av vad som föreskrivs i 11 kap. i rättegångsbalken.

Beslutet ska dessutom sändas för kännedom till vederbörande förundersökningsmyndighet, till den som gjort brottsanmälan samt till den tillsynsmyndighet som eventuellt hörts i ärendet samt till andra som har bett att bli informerade om avgörandet. När beslutet sänds till andra än parten, ska sekretessbestämmelserna observeras. Till exempel blir en person som gjort brottsanmälan inte part i ärendet endast på grund av åtgärden.

Separat anvisning om översättning av beslut ges i Riksåklagarämbetets intranät under internationella ärenden.

Anvisning som bifogas till beslutet

Systemet skapar en anvisning till parterna. Anvisningen ska fogas till beslutet.

3.2 Beslut om åtalseftergift beroende på prövning

Grundläggande uppgifter och händelseuppgifter som framgår av beslutet

Uppgifter om identifieringsuppgifter, den som åtalseftergiften gäller, målsägande, undersökt eller misstänkt brott och bestämmelser samt uppgifter om händelseuppgifter anges så som anges ovan i kapitel 3.1.

Beslutet och motiveringarna till det antecknas inte i tillräknande form och inga anmärkningar eller andra liknande yttranden som avses som klander ska antecknas i det.

Beslut

Beslutsgrunden ska anges explicit, till exempel:

– Jag väcker inget åtal eftersom brottet är obetydligt.

– Jag väcker inget åtal eftersom gärningen har begåtts av en ung person och har berott på oförstånd eller tanklöshet.

– Jag väcker inget åtal eftersom en rättegång och ett straff måste anses oskäliga.

– Jag väcker inget åtal eftersom brottet på grund av gemensamt straff / tidigare utdömt straff inte väsentligt skulle inverka på det totala straffet.

– Jag väcker inget åtal, eftersom kostnaderna för en fortsatt behandling av saken skulle stå i uppenbart missförhållande till sakens natur och den förmodade påföljden.

– Jag väcker inget åtal, eftersom det finns två / flera brott som misstänks ha begåtts av den person står under åtalsprövning och den misstänkte genom erkännande har främjat utredningen av det ena / ett / flera av misstänkta brotten.

Om åtalseftergiften baserar sig på en specialbestämmelse ska grunden anges i korthet.

Under beslutet anges tydligt även andra avgöranden som åklagaren gjort i ärendet, om vilka separat beslut inte fattas (t.ex. beslut om avslutande av tvångsmedel, beslut att avstå från att yrka på förverkande).

Motiveringar

Av motiveringen ska framgå de omständigheter och bevis samt den bevisvärdering och rättsliga slutledning på vilka avgörandet grundar sig. Motiveringen formuleras med iakttagande av anvisningarna ovan (allmänspråk, omfattning i relation till brottets allvarlighet m.m.). När det gäller exempelvis konkurrensgrunden är det viktigt att beslutet motiveras på ett sätt som gör det begripligt också för en part som inte känner till lagens bestämmelser.

Motiveringen innehåller två separata punkter, till exempel "misstänkt brott" och "avstående från åtgärd", som ska avskiljas från varandra med mellanrubriker.

Misstänkt brott

I denna punkt konstateras att det i ärendet föreligger sannolika skäl att misstänka att personen gjort sig skyldig till ett visst brott som förutsätts för att väcka åtal och framläggs de motiveringar enligt vilka åklagaren har kommit till denna slutsats. Av beslutet ska tydligt framgå det brottsliga förfarande på grund av vilket åklagaren anser att sannolika skäl föreligger. Denna misstänkta gärning beskrivs i form av gärningsbeskrivning eller i övrigt så specificerat att det inte finns några oklarheter om saken.

Om svaranden har erkänt räcker det i allmänhet med en kort motivering. Om brottet har bestridits, ska i motiveringen anges grunden till bestridandet och de orsaker på grund av vilka åklagaren har ansett att det är sannolikt att den misstänkte gjort sig skyldig till brott.

Avstående från åtgärd

I denna punkt anges grunderna till att åklagaren avstått från åtgärd och åtal inte har väckts. Det är inte tänkt att innehållet i bestämmelsen ska upprepas, utan åklagaren ska nämna de faktiska omständigheter på grund av vilka bestämmelsens innehåll realiseras.

Utöver det som nämns nedan, redogörs även i anvisningen om begränsning av förundersökning för de mål och principer som gäller förutsättningar för avstående av åtgärd. Dessa ska i tillämpliga delar iakttas även när beslut om åtalseftergift fattas.

Beslutsgrunder

- Viktigt allmänt eller enskilt intresse

När åklagaren överväger avstående av åtgärder på olika grunder, bör det bedömas om ett viktigt allmänt eller enskilt intresse förutsätter att åtal ska väckas.

Allmänt intresse hänvisar till den allmänna rättsuppfattningen, systemets legitimitet och omständigheter relaterade till dess allmänpreventiva verkan. Ett allmänt intresse kan kräva att åtal väcks till exempel i situationer där åtalseftergift på grund av brottets allvarlighet skulle stå i strid med den allmänna rättsuppfattningens krav. På motsvarande sätt kan förtroendet för systemets jämlikhet kräva att påföljdsfrågor behandlas vid domstol, om till exempel den misstänkte gärningsmannen har en betydande ställning i samhället.

Ett viktigt enskilt intresse är förknippat med målsägandens ekonomiska intressen, snarast ersättning av den skada som orsakats genom brottet, eller besittnings- eller bruksrätter. Vid bedömning av vikten av ett enskilt intresse ska man fästa vikt vid skadans storlek och parternas ekonomiska ställning samt målsägandens möjligheter att få skadan ersatt. Det kan vara av betydelse om den som lidit skadan är en fysisk person eller en sådan juridisk person för vilken det inte medför några särskilda svårigheter att föra skadeståndstalan separat. Målsäganden kan även få ersättning för skadan av ett försäkringsbolag, som kan tillgodose sin regressrätt vid en annan rättegång.

– Obetydlighetsgrunden

Åklagaren får meddela åtalseftergift när det misstänkta brottet inte kan väntas medföra ett strängare straff än böter och det misstänkta brottet som helhet bedömt måste anses vara ringa med hänsyn till dess menlighet eller den misstänktes skuld, sådan den misstänktes skuld framgår av det misstänkta brottet (BRL 1 kap. 7 § 1 punkten).

En förutsättning för åtalseftergift är att för brottet enligt vedertagen allmän domstolspraxis inte in concreto kan förutses följa strängare straff än böter.

Med gärningens menlighet avses dess skadlighet och farlighet. Vid bedömning av menligheten beaktas dels den skada som brottet medfört, dels den skada som brottet på förhand bedömt sannolikt hade kunnat medföra. Vid bedömningen av gärningsmannens skuld fästs avseende vid graderna av uppsåt och vållande samt vid de försvårande och förmildrande grunder som nämns i strafflagens 6 kap. Skulden kan sålunda vara nedsatt t.ex. för att gärningsmannen blivit pressad, hotad, provocerad eller förledd. En omständighet där gärningsmannen har varit i en situation som kan liknas vid nödvärn, nödtillstånd eller förbudsvillfarelse minskar skulden och handlingens klandervärdhet.

Beslutet om åtalseftergift ska baseras på en helhetsbedömning som beaktar både gärningens menlighet och gärningsmannens skuld.

Avsikten är inte att i fråga om någon brottstyp rutinmässigt fatta sådana förutsägbara åtalseftergiftsbeslut som kan påverka en presumtiv gärningsmans beteende. Åtalseftergiften ska alltid utgå från särdragen i det enskilda fallet. Åklagaren ska bedöma om det aktuella brottet kan anses ringa jämfört med ett normalfall av samma brottstyp.

Synpunkter gällande allmänt och enskilt intresse beaktas när denna grund tillämpas, även om det inte uttryckligen förutsätts i lagen.

– Ungdomsgrunden

Åklagaren får meddela åtalseftergift ör ett misstänkt brott vid vilket den som misstänks för det inte hade fyllt 18 år och som inte kan väntas medföra ett strängare straff än böter eller fängelse i högst sex månader, och som snarare kan anses ha berott på oförstånd eller tanklöshet än på likgiltighet för förbud och påbud i lag. (BRL 1 kap. 7 § 2 punkten).

En förutsättning för åtalseftergift är att för brottet enligt vedertagen allmän domstolspraxis inte in concreto kan förutses följa strängare straff än böter eller fängelse i högst sex månader.

Till begreppet oförstånd hör förmågan att överväga gärningar och förstå deras rättsliga och faktiska natur. Begreppet tanklöshet uttrycker avsikten att lämna framförallt planmässigt och övervägt lagöverträdande utanför tillämpningsområdet för åtalseftergift.

Brottstypen kan också ha betydelse för bedömningen. När det gäller exempelvis våldsbrott bör också en ung person i allmänhet anses kunna förstå gärningens faktiska natur. Gränserna för prövningen är ändå vidare än när det gäller myndiga gärningsmän.

Även om återfall i brott ofta utgör ett hinder för åtalseftergift, kan också en gärning som begåtts av en person som tidigare gjort sig skyldig till brott i enskilda fall snarare bero på tanklöshet än likgiltighet. Detta är möjligt bl.a. på grund av tiden som förflutit mellan brotten, med hänvisning till gärningens natur eller omständigheterna kring gärningen.

Ju närmare gärningsmannen är åldersgränsen för straffrättsligt ansvar, dvs. 15 år, desto större betydelse läggs vid gärningsmannens ålder när åtalseftergift prövas.

Synpunkter gällande allmänt och enskilt intresse ska beaktas även när denna grund tillämpas.

– Skälighetsgrunden

Kräver ett viktigt allmänt eller enskilt intresse inte något annat, får åklagaren besluta om åtalseftergift, om rättegång och straff måste anses oskäliga eller oändamålsenliga med hänsyn till uppnådd förlikning mellan den som misstänks för brott och målsäganden, den misstänktes övriga handlande för att avstyra eller avlägsna verkningarna av sin gärning, den misstänktes personliga förhållanden, gärningens övriga följder för den misstänkte, social- och hälsovårdsåtgärder eller andra omständigheter (BRL 1 kap. 8 §:n 1 mom. 1 punkten).

Åtalseftergiften kan baseras på skälighetsgrunden om gärningsmannen har deltagit i eller försökt delta i ett medlingsförfarande eller på något annat sätt kommit överens eller försökt komma överens med målsäganden om ersättning av skadan. Medling är ett förfarande som rekommenderas speciellt när det gäller målsägandebrott och brott som till sin natur står nära målsägandebrott.

Skälighetsgrunden kan tillämpas på fall där gärningsmannen har avstått från att fortsätta brottet eller avstyrt eller avlägsnat eller försökt avstyra eller avlägsna verkningarna av brottet. Åklagaren kan beakta hur tidigt gärningsmannen har börjat vidta sådana åtgärder som avses här och i vilken utsträckning gärningsmannen har handlat på eget initiativ. Gärningsmannens strävan att medverka till att brottet blir uppklarat är ingen uttrycklig åtalseftergiftsgrund men den kan påverka åklagarens helhetsbedömning.

Den misstänktes personliga förhållanden talar för åtalseftergift när gärningsmannen är allvarligt sjuk. Detsamma gäller när gärningsmannen eller en närstående person har blivit allvarligt skadad i samband med gärningen. Gärningsmannens höga ålder är i och för sig ingen åtalseftergiftsgrund, men kan tala för åtalseftergift. Åtalseftergift kan även vara ett ändamålsenligt alternativ när gärningsmannen är placerad på anstalt.

Allvarliga officiella eller inofficiella följder som brottet medför för gärningsmannen, t.ex. ett disciplinstraff eller förlust av arbete, kan motivera tillämpning av skälighetsgrunden.

Social- och hälsovårdsåtgärder kan komma i fråga som grund för åtgärdseftergift om gärningsmannen under åtalsprövningen vårdas för missbruk. En rättegång och ett straff kunde i ett sådant fall ha en oändamålsenlig verkan på vårdrelationen.

I motiveringarna till lagen om rättegång i brottmål anges som exempel på i bestämmelsen avsedda andra omständigheter målsägandens uttryckliga önskan att åtal inte väcks. I sådana fall ska åklagaren på det sätt som sakens natur förutsätter vid behov försöka förvissa sig om att målsäganden har framställt sin önskan av fri vilja. I motiveringarna nämns också den situationen att tiden för väckande av åtal nästan har löpt ut och brottet av en slump har kommit till en myndighets kännedom först i detta skede. Också i andra fall kan närheten till den tidpunkt då åtalsrätten preskriberas beaktas vid helhetsbedömningen. Om gärningsmannen varaktigt vistas utomlands och det sålunda vore besvärligt att stämma in honom eller henne till rättegången och resultatet vore osäkert kan åtgärdernas oändamålsenlighet beaktas bland övriga omständigheter.

Tillämpningen av skälighetsgrunden är inte begränsad enbart till obetydliga brott. Ju allvarligare en brottsmisstanke är desto tyngre bör de därtill anslutna särskilda omständigheterna väga för att åtalseftergift ska komma i fråga. Om gärningsmannen eller gärningen har samband med flera av de ovan beskrivna särskilda omständigheterna, av vilka ingen som sådan räcker som grund för åtalseftergift, ska åklagaren göra en helhetsprövning för att bedöma den sammanlagda verkan.

– Konkurrensgrunden

Kräver ett viktigt allmänt eller enskilt intresse inte något annat, får åklagaren besluta om åtalseftergift, om det misstänkta brottet inte, enligt vad som föreskrivs om bestämmande av gemensamt straff eller beaktande av tidigare utdömt straff, väsentligt påverkar det totala straffet (BRL 1 kap. 8 § 1 mom. 2 punkten).

I beslutet ska nämnas de andra brott som skulle beaktas i det gemensamma straffet eller den tidigare villkorliga fängelsedom som skulle beaktas vid straffmätningen. Dessutom bör en uppskattning ges om vilken verkan det brott för vilket åtalseftergift meddelas skulle ha på det totala straffet.

Med tanke på samhällets resurser är det förmånligt att inte väcka åtal för vissa brott i sådana fall då det straff som utdöms för övriga brott är en tillräcklig påföljd. Bestämmelsen är tillämplig på alla de straffslag som kan komma i fråga i det aktuella fallet. Vid prövningen ska beaktas såväl ärenden som är föremål för åtalsprövning som oavslutade ärenden i tingsrätten. När det gäller tidigare utdömda straff beaktas emellertid bara ovillkorliga fängelsestraff som ingått i en tidigare dom. Domen behöver inte ha vunnit laga kraft.

Konkurrensgrunden kan tillämpas på brott som är allvarligare än ringa, men när det gäller allvarliga brott begränsas tillämpningsområdet av ett viktigt allmänt intresse. Bedömningen av frågan om ett viktigt allmänt intresse föreligger kan i vissa fall påverkas av en tilläggspåföljd för brottet, t.ex. konfiskering eller körförbud. Möjligheterna att tillämpa konkurrensgrunden begränsas också av viktigt enskilt intresse. Strävan bör vara att behandla målsägandena i samma typ av brott på ett jämlikt sätt. Jämlikhetsprincipen kan kränkas t.ex. om det för likartade gärningar i en serie av brott där det finns flera målsägande endast väcks åtal för en del av brotten medan åtalseftergift på konkurrensgrunden meddelas för de övriga brotten. I omfattande serier av brott kan konkurrensgrunden dock användas på ett sådant sätt att helheten kan behärskas inom ramen för huvudförhandlingen i brottmålet.

Huruvida väsentlighetskravet uppfylls ska bedömas från fall till fall. Om bötesstraff kan förutses för ett brott och fängelsestraff för andra brott, är det förstnämnda brottets inverkan på helhetsstraffet uppenbarligen inte väsentlig. Om den sannolika påföljden för samtliga brott är av samma straffart, ska den gärning som åtalseftergiften gäller i allmänhet vara lindrigare än de övriga. Det senare uppdagade brottet i efterkonkurrenssituationer behöver inte vara lindrigare än de brott som har lett till domen. Även i omfattande serier av brott kan åtalseftergift meddelas för gärningar som är likvärdiga, om de inte väsentligt skulle påverka helhetsstraffet och om målets hanterbarhet under huvudförhandlingen förutsätter detta.

– Kostnadsgrunden

Kräver ett viktigt allmänt eller enskilt intresse inte något annat, får åklagaren besluta om åtalseftergift, om kostnaderna för en fortsatt behandling av saken skulle stå i uppenbart missförhållande till sakens natur och den förmodade påföljden (BRL 1 kap. 8 § 1 mom. 3 punkten).

Bestämmelsen kan tillämpas när processekonomiska orsaker talar för avstående från åtgärder. Det är ändamålsenligt att försöka identifiera sådana situationer redan i början av förundersökningen och begränsa förundersökning av sådana ärenden. Det är möjligt att en sådan grund framkommer först under åtalsprövningen, eller att en sådan grund redan har varit föremål för förundersökning, men förundersökningen av någon anledning inte har begränsats i detta skede och grunden fortfarande föreligger under åtalsprövningen. Bestämmelsen är i sig tillämplig även i denna situation.

Enligt motiveringarna till bestämmelsen lämpar sig grunden till exempel när det vore möjligt att stämma den misstänkte eller att den misstänkte skulle kunna komma till rättegången, men detta skulle kräva betydande resurser med hänsyn till sakens art. Det är även möjligt att saken enligt åklagarens uppfattning kräver ytterligare undersökning, och att det i praktiken är motiverat att inte slutföra behandlingen av ärendet, eftersom den misstänkte inte rimligtvis kan nås på grund av han eller hon har lämnat landet eller vistelseorten är okänd. Grunden är även tillämplig när behandlingen av ärendet i rättegång medför klart större kostnader än normalt till exempel eftersom att exceptionellt mycket bevis måste framföras i ärendet med hänsyn till dess art eller att bevisen är exceptionellt svåra att tillgå. En sådan situation kan bli aktuell när centrala vittnen vistas utomlands permanent eller under en lång tid, och hörande genom rättshjälp uppenbarligen inte skulle lyckas.

Utöver ärendets art används som prövningskriterium den sannolika påföljden, som avser den offentligrättsliga påföljden för brottet. Målsägandens privaträttsliga yrkande kan beaktas vid prövningen huruvida ett viktigt enskilt intresse kräver att åtal väcks. Av ärendets art följer att åtalseftergift inte ska meddelas om ett misstänkt brott, för vilket ett förhållandevis strängt straff uppenbarligen skulle utdömas. Å andra sidan kan en annan påföljd, såsom konfiskering av särskilt farliga hjälpmedel vid brott eller betydande brottsvinning, förutsätta att åtal väcks.

– Erkännandegrunden

Kräver ett viktigt allmänt eller enskilt intresse inte något annat, får åklagaren besluta om åtalseftergift, om två eller flera brott som misstänks ha begåtts av samma person står under åtalsprövning och den misstänkte genom erkännande har främjat utredningen av ett eller flera av de misstänkta brotten. I detta fall får åklagaren besluta att åtal inte väcks för alla de misstänkta brott som åtalsprövningen gäller (BRL 1 kap. 8 §:n 2 mom.).

Bestämmelsen ger möjlighet att inte väcka åtal, om åklagaren i sin åtalsprövning har flera brott som misstänks ha begåtts av samma brottsmisstänkta person och den misstänkte har erkänt en eller flera gärningar. Bestämmelsen kan tillämpas självständigt vid normal åtalsprövning eller som en dela av åtalsuppgörelse.

Enligt motiveringarna till bestämmelsen kan åklagaren avstå från att väcka åtal för antingen ett eller flera misstänkta brott, om åtalseftergiften kan anses vara motiverad med hänsyn till gärningshelheten. Detta möjliggör även åtalseftergift för andra än sådana brott för vilka åtalseftergift kan meddelas på s.k. konkurrensgrund.

Enligt motiveringarna till bestämmelsen kan åklagaren även avgränsa till exempel delgärningar relaterade till en gärningshelhet som bedöms som ett brott, såsom de äldsta delgärningarna eller delgärningar som är svårast att utreda, om den brottsmisstänkte erkänner större delen av förfarandet. Bestämmelsen berättigar även i övrigt begränsning av åtalet på processekonomiska grunder. I detta fall väcks alltså åtal, men det formuleras så att inte alla delgärningar inkluderas i det.

– Specialbestämmelser

Med specialbestämmelser avses bestämmelser i strafflagen och andra lagar som berättigar till åtalseftergift.

Den tillämpade bestämmelsen ska skrivas ut i fullständig form (t.ex. Strafflagen 35 kap. 7 §).

Av motiveringen ska framgå förutsättningarna för tillämpning av den aktuella bestämmelsen, om inte bestämmelsens innehåll refereras i de anvisningar parterna ska beakta.

Bestämmelse, underskrift och delgivning

Den bestämmelse som ligger till grund för avgörandet ska anges i beslutet, t.ex. Lagen om rättegång i brottmål 1 kap. 7 § 1 punkten (obetydlighetsgrunden).

När det gäller underskrift och distribution iakttas i tillämpliga delar det som konstateras ovan om processuella beslut.

Utöver det som anförs ovan i samband med processuella åtalseftergiftsbeslut bör i fråga om beslut beroende på prövning dessutom beaktas att det med tanke på beräkningen av fristen för att föra ärendet till domstolsbehandling är nödvändigt att i beslutet ange det datum när beslutet har lämnats till posten för befordran eller lämnats personligen till den som åtalseftergiften gäller eller till dennes ombud.

Om åklagaren meddelat åtalseftergift baserat på prövning, ska åklagaren föra sitt avgörande till domstolen, om den som åtalseftergiften gäller yrkar på det. Yrkandet ska skriftligen tillställas åklagaren inom 30 dagar från den delgivning som avses i BRL 1 kap. 9 § 1 mom.

Om beslutet har skickats till den som åtalseftergiften gäller som en vanlig postförsändelse, börjar tidsfristen på 30 dagar först den sjunde dagen efter att beslutet har lämnats till posten för befordran. Tidsfristen tillämpas även på lagen om beräknande av laga tid, dvs. bland annat den så kallade helgdagsregeln.

Om yrkandet tillställs åklagaren först efter tidsfristen, finns det inte skäl att hänskjuta ärendet till domstolsbehandling.

När åklagaren har hänskjutit sitt avgörande om åtalseftergift till domstolen för behandling, ska den som eftergiften gäller utan dröjsmål underrättas om tiden och platsen för behandlingen och om att saken kan avgöras även om han eller hon är frånvarande. Ärendet anhängiggörs i normal ordning, dvs. genom stämning. Då saken behandlas ska i övrigt i tillämpliga delar följas bestämmelserna om rättegång i brottmål. Föremålet för rättegången är inte skulden utan det om åklagaren hade lagenliga grunder att fatta ett beslut om åtalseftergift beroende på prövning (LaUB 5/2014 rd). Åklagarens uppgift är att påvisa att beslutet är lagenligt.

Anvisning som bifogas till beslutet

Systemet skapar en anvisning som ska bifogas till beslutet. I anvisningen konstateras att den som åtalseftergiften gäller har rätt att yrka på domstolsbehandling av åklagarens görande.

4 Återkallande av beslut

Om åklagaren har beslutat att meddela åtalseftergift får han eller hon enligt BRL 1 kap. 11 § återta sitt beslut endast om det enligt ny utredning som har kommit fram i saken framgår att beslutet har grundat sig på väsentligt bristfälliga eller felaktiga uppgifter. En högre åklagare har rätt att ta upp ärendet på nytt enligt vad som föreskrivs särskilt.

Den nya utredningen ska hänföra sig uttryckligen till det brott som åtalseftergiften gäller. Åtal kan emellertid väckas också i det fall att det framgår att den som åtalseftergiften gällde redan före beslutet hade gjort sig skyldig till andra brott och sambandet mellan alla brott förutsätter gemensam åtalsprövning. Om den som eftergiften gäller efteråt har gjort sig skyldig till klandervärt beteende eller om ersättningsskyldigheten inte fullgörs berättigar inte till att återkalla beslutet, och besutet kan alltså inte i detta avseende kan fattas villkorligt.

Om åklagaren har beslutat att meddela åtalseftergift med stöd av 1 kap. 8 § 2 mom. i lagen eller att lägga fram ett domsförslag som avses i 10 §, får han eller hon återta sitt beslut endast om ett erkännande eller samtycke som avses i 2 mom. 1 punkten i den paragrafen återtas eller om beslutet enligt ny utredning som har kommit fram i saken framgår att beslutet har grundat sig på väsentligt bristfälliga eller felaktiga uppgifter.

Möjligheten att återta beslutet begränsas till respektive åklagares egna beslut. Om den åklagare som fattat beslutet inte längre är behörig åklagare eller är jävig att fatta beslut i ärendet, kan ärendet enligt den normala arbetsfördelningen också ges till en annan åklagare, som ska utföra den prövning som hör till ärendet. Om den åklagare som fattat beslutet har övergått till en annan åklagarenhet, kan ärendet med samtycke av den åklagare som fattat beslutet delas till en annan åklagare.

Bestämmelserna om återkallande av beslut om åtalseftergift ska tillämpas också då andra beslut än sådana som är beroende på prövning återkallas. Om beslutet har berott på att bevis saknats kan åtalströskeln överskridas på grund av ny utredning. Om det i efterhand framkommer att beslutet bygger på en felaktig bedömning av samma material, kan ärendet föras till en högre åklagare för prövning.

5 Åklagarens övriga beslut

5.1 Allmänt

Oberoende av huvudregeln behöver separata beslut om åtalseftergift inte sättas upp i samtliga fall som har förts till åklagaren för åtalsprövning. Parterna ska ändå alltid underrättas om åklagarens avgörande.

5.2 Åklagarens övriga beslut

Sakari-systemet skapar avgörandet "Annat beslut av åklagaren" i Notes-applikationen dokumentmallen "Meddelande om avslutad behandling". Åklagaren ska överväga om detta alternativ är tillämpligt. Dessutom är det alltid också möjligt att fatta ett processuellt beslut att inte väcka åtal.

Detta avgörandealternativ lämpar sig endast när det utan vidare tolkning är klart att det är fråga om ett målsägandebrott och att åklagaren inte har åtalsrätt. Avsaknaden av åtalsrätt lämnar alltså inget rum för tolkning. Detta kan vara fallet exempelvis när målsäganden återtar en åtalsbegäran på grund av skadegörelse som riktat sig endast mot enskild egendom eller där målsäganden inte ursprungligen framställt någon åtalsbegäran. Om valet av rekvisit behöver motiveras ska fattas ett åtalseftergiftsbeslut fattas i ärendet.

Detta alternativ kan tillämpas också när det utan vidare tolkning är klart att en förutsättning för väckande av åtal är ett meddelande eller förordnande från en myndighet men något sådant inte har getts.

Beslutet ska delges parterna för kännedom.

5.3 Andra grunder för avslutande

Sakari-systemet skapar avgörandet "Annan avslutningsgrund" i Notes-applikationen dokumentmallen "Beslut". Den används i fall som inte är förenade med åtalsprövning. Sådana situationer är bl.a.:

Den misstänkte har vid tidpunkten då brottet begicks (med säkerhet) varit under 15 år eller den misstänkte avlider under åtalsprövningen.
Åtalsöverföring till utlandet
System- eller annat tekniskt fel eller när inget annat beslut är tillämpligt.

Om det finns parter i ärendet ska beslutet sändas till dem för kännedom, om det inte rör sig om att avhjälpa ett tekniskt fel som avses i 3 punkten.

Denna grund för avslutande används även när åklagaren fattar beslut om förundersökning i egenskap av undersökningsledare (förundersökning förrättas inte, förundersökningen avslutas utan att ärendet förs till åtalsprövning eller ärendet sänds för åtalsprövning).

5.4 Förenande av åtalspunkter

Förenande av åtalspunkter ska alltid ske i situationer av verklig lagkonkurrens, t.ex. när polisen har registrerat fem fall av bedrägeri och åklagaren anser att det rör sig om ett enda fall av grovt bedrägeri..

6 Uppföljning och utveckling av anvisningen

Det praktiska arbetet utvisar bäst hurdana följder den här anvisningen medför och hur pass ändamålsenlig den är. För att anvisningen ska kunna vidare utvecklas ber jag dem som tillämpar anvisningen att sända sin respons och sina ändringsförslag till Riksåklagarämbetets ämbetspost ([email protected]).

Riksåklagare Matti Nissinen

Statsåklagare Mikko Männikkö

Distribution

Åklagarämbetena
Justitieministeriets kriminalpolitiska avdelning

För kännedom

Justitieministeriets kanslichef
Justitieministeriets justitieförvaltningsavdelning
Högsta domstolen
Hovrätterna
Tingsrätterna

Polisstyrelsen
Centralkriminalpolisen
Skyddspolisen
Polisyrkeshögskolan

Tullen
Gränsbevakningsväsendet
Huvudstaben

Finlands advokatförbund

Riksdagens justitieombudsman
Justitiekanslern i statsrådet