RÅ:2017:2 Förfarandet vid yttrandefrihetsbrott

ALLMÄN ANVISNING
RÅ:2017:2
Dnr 6/31/17
I kraft : 1.7.2017 - tills vidare
Upphäver : RÅ:2015:4

1 Bakgrund

Lagen om yttrandefrihet i masskommunikation (460/2003) innehåller närmare bestämmelser om hur den i grundlagen tryggade yttrandefriheten utövas i masskommunikation. Ifrågavarande lag (nedan yttrandefrihetslagen) reglerar genom bestämmelser med samma innehåll alla former av masskommunikation, oberoende av vilken teknik som används för upptagning, publicering eller distribution av meddelandena.

Enligt 24 § 1 mom. i yttrandefrihetslagen beslutar riksåklagaren om åtal ska väckas för ett brott som grundar sig på innehållet i ett publicerat meddelande och som hör under allmänt åtal samt för chefredaktörsförseelse i anslutning till ett sådant brott. Riksåklagaren bestämmer då också vem som ska utföra åtalet.

Riksåklagaren har åtalsrätt i alla brott som grundar sig på innehållet i ett publicerat meddelande och som hör under allmänt åtal. Det är skäl att vid åtalsprövningen vederbörligen beakta att en straffrättslig reglering av innehållet i ett meddelande alltid innebär en begränsning av yttrandefriheten. Detta gäller både målsägandebrott och brott som hör under allmänt åtal. Brott som hör under allmänt åtal intar emellertid i detta avseende en särställning, eftersom yttrandefriheten i dessa fall står i strid med det allmänna intresse som straffbestämmelsen skyddar. Med anledning av de synpunkter som är förknippade med yttrandefriheten enligt förarbetena till yttrandefrihetslagen är det motiverat att åtalsrätten vid yttrandefrihetsbrott som hör under allmänt åtal anförtros den högsta åklagaren. På detta sätt kan man också effektivt säkerställa en enhetlig åtalspraxis i fråga om gärningar som har kriminaliserats i syfte att skydda det allmänna intresset. Det på åtalsprövningen baserade beslutet om att väcka åtal och inleda rättegång kan anses vara av väsentlig betydelse ur yttrandefrihetens synvinkel.

I samband med yttrandefrihetsbrott blir det ofta fråga om en kollision mellan yttrandefriheten och någon annan grundläggande fri- och rättighet och mänsklig rättighet eller mellan yttrandefriheten och något allmänt intresse (t.ex. yttrandefrihet - skydd för privatliv eller heder, yttrandefrihet - allmän ordning och säkerhet). Sådana brottmål är besvärliga från åtalsprövningens synpunkt på grund av de grundrättighetsrelaterade motsättningar som de ger upphov till. Behandlingen av dessa ärenden förutsätter att åklagaren är förtrogen med juridiken kring de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna samt känner till och aktivt följer till exempel Europeiska människorättsdomstolens praxis.

2 Yttrandefrihetsbrott

Enligt 12 § 1 mom. i grundlagen har var och en yttrandefrihet.

Till yttrandefriheten hör rätten att framföra, sprida och ta emot information, åsikter och andra meddelanden utan att någon i förväg hindrar detta. Närmare bestämmelser om yttrandefriheten utfärdas genom lag.

Enligt artikel 10.1 i Europarådets människorättskonvention har var och en rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar oberoende av territoriella gränser och utan inblandning av offentliga myndigheter. Eftersom utövandet av dessa friheterna enligt artikel 10.2 medför ansvar och skyldigheter, kan det (yttrandefriheten) underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den nationella säkerheten, den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral, till skydd för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolarnas auktoritet och opartiskhet.

Grundlagens 12 § och artikel 10.1 och 10.2 i människorättskonventionen, samt tolkningspraxis för dessa, har en avgörande betydelse för bedömningen av frågan om vissa straffrättsligt reglerade förfaranden omfattas av yttrandefriheten. Som yttrandefrihetsbrott kan nämligen betraktas endast brott där straffbarheten är förknippad med begränsning av yttrandefriheten. Vid behandlingen av yttrandefrihetsbrott är det fråga om en avvägning mellan å ena sidan utövande av yttrandefriheten och å andra sidan godtagbara grunder för begränsning av yttrandefriheten.

I yttrandefrihetslagen definieras inte begreppet yttrandefrihetsbrott, dvs. brott som gäller innehållet i ett publicerat meddelande. Begreppet är tolkbart och en förutsättning för att ett brott ska kunna betraktas som ett yttrandefrihetsbrott enligt 24 § i yttrandefrihetslagen är att brottsrekvisitet bedöms från allmän synpunkt och i det specifika fallet, samt att det bedöms 1) om gärningen gäller sådan publikations- eller programverksamhet i masskommunikation som avses i yttrandefrihetslagen och 2) om straffbestämmelsen gäller begränsning av yttrandefriheten.

Därför visar enbart ett tekniskt begående av en gärning som uppfyller brottsrekvisitet och som begås med hjälp av ett kommunikationsmedium eller en annan publiceringsplattform inte alltid att det handlar om ett yttrandefrihetsbrott. Till exempel när det gäller att sända ett meddelande som uppfyller kriteriet för försök till utpressning till målsägandens kännedom genom att publicera det i en virtuell gemenskap eller en annan för allmänheten tillgänglig plattform handlar det inte om rätten att sprida information som hör till yttrandefriheten, och i sådana fall begränsas yttrandefriheten inte genom straffbarheten för det nämnda brottet.

Som yttrandefrihetsbrott enligt yttrandefrihetslagens 24 § kan betraktas åtminstone sådana i samband med publikations- eller programverksamhet begångna och med utövande av yttrandefrihet förknippade brott under allmänt åtal, vilkas rekvisit eller karaktär inbegriper publicering eller annan spridning av ett meddelande bland allmänheten.

I 2 § 1 mom. i yttrandefrihetslagen avses med publikation ett tryckalster, en dataskiva eller någon annan genom mångfaldigande framställd upptagning av text, ljud eller bild, som har gjorts tillgänglig för allmänheten och med programverksamhet att program görs tillgängliga för allmänheten. Därtill är syftet med lagen enligt 1 § 1 mom. i yttrandefrihetslagen att ge närmare bestämmelser om hur den i grundlagen tryggade yttrandefriheten utövas i masskommunikation.

Tillämpningsområdet omfattar därför inte t.ex. sådana upptagningar som har framställts endast i ett fåtal exemplar med lagringsmedium som används allmänt av hushåll.

I Riksåklagarämbetets publikationsserie nr 6 har Simo Kolehmainen utrett definitionen av yttrandefrihetsbrott utförligt i sin licensiatavhandling "Syyteoikeudesta sananvapausrikoksissa " (2009).

3 Åtalsprövning av yttrandefrihetsbrott

Med stöd av 24 § 1 mom. i yttrandefrihetslagen har riksåklagaren uteslutande åtalsprövningsrätt när det gäller yttrandefrihetsbrott som hör under allmänt åtal och chefredaktörförseelser i anslutning till sådana brott.

Den lokala åklagaren är däremot behörig att utföra åtalsprövningen av yttrandefrihetsbrott då dessa är målsägandebrott samt av chefredaktörsförseelser i samband med sådana brott.

Yttrandefrihetslagen reglerar endast hur yttrandefriheten utövas i masskommunikation (1 § 1 mom.) och lagen tillämpas endast på publikations- och programverksamhet som utövas i Finland. (3 § 1 mom.). Därför anförtros den lokala åklagaren åtalsprövningen också vid brott som hör under allmänt åtal och som begåtts genom att utöva yttrandefrihet vid sammankomster där någon håller tal, vid teaterföreställningar och vid andra evenemang där meddelandet uttrycks och mottas utan hjälp av något särskilt kommunikationsmedium, dvs. utan att meddelandet publiceras på det sätt som avses i 24 § 1 mom.

3.1 Riksåklagarens behörighet att utföra åtalsprövning

Typiska brott som hör under allmänt åtal och till riksåklagarens åtalsprövningsrätt är t.ex. följande brott, när de begås i samband med publikations- eller programverksamhet som avses i yttrandefrihetslagen:

  • hets mot folkgrupp (SL 11:10),
  • grov hets mot folkgrupp (SL 11:10a),
  • offentlig uppmaning till brott (SL 17:1),
  • brott mot trosfrid (SL 17:10),
  • spridning av våldsskildring (SL 17:17),
  • spridning av pornografisk bild (SL 17:18),
  • grov spridning av barnpornografisk bild (SL 17: 18a),
  • olaglig visning eller spridning av bildprogram bland minderåriga (SL 17: 18b),
  • sedlighetssårande marknadsföring (SL 17:20),
  • offentlig kränkning av sedligheten (SL 17:21),
  • lockande av barn i sexuella syften (SL 20:8b),
  • koppleri (SL 20:9.1, 3 punkten),
  • marknadsföringsbrott (SL 30:1),
  • falskt alarm (SL 34:10) samt
  • brott mot tjänstehemlighet och brott mot tjänstehemlighet av oaktsamhet (SL 40:5).

Sekretessbrott kan utgöra yttrandefrihetsbrott dels i sådana fall då gärningsmannen röjer en hemlighet eller sprider den bland allmänheten så som brottsrekvisitet eller gärningens art förutsätter och dels i sådana fall då ett brott begås så att en hemlighet röjs eller sprids bland allmänheten (t.ex. SL 40:5, brott mot tjänstehemlighet).

Också andra strafflagsbrott kan åtminstone i vissa situationer utgöra yttrandefrihetsbrott. Bestämmelser om brott som hör under allmänt åtal finns också utanför strafflagen. När det gäller sådana brott kan straffbarheten baseras på innehåller i ett publicerat meddelande.

I vissa fall gör sig gärningsmannen samtidigt skyldig både till ett yttrandefrihetsbrott och till något annat brott (t.ex. en tjänsteman som i en gärning begår ett tjänstebrott och gör sig skyldig till ärekränkning eller hets mot folkgrupp). Om endast det ena brottet i ett sådant idealkonkurrensfall är ett yttrandefrihetsbrott, ska behörigheten att utföra åtalsprövning bestämmas utgående från yttrandefrihetsbrottet.

Vid vissa typer av brott får åklagaren väcka åtal mot målsägandens vilja, om ett synnerligen viktigt allmänt intresse kräver att åtal väcks. Brottet hör då under allmänt åtal. Om målsäganden inte anmäler ett sådant yttrandefrihetsbrott till åtal eller om denne återkallar sin anmälan innan åtal väckts, har riksåklagaren uteslutande behörighet att pröva om ett synnerligen viktigt allmänt intresse kräver att åtal väcks.

Riksåklagarens uteslutande behörighet att utföra åtalsprövning omfattar alla typer av avgöranden i åtalsprövningsärenden, inklusive sådant samarbete med undersökningsledare som avses i 5 kap. 3 § i förundersökningslagen. Riksåklagaren har också uteslutande behörighet att utfärda strafforder för sådana yttrandefrihetsbrott som avses i 24 § i yttrandefrihetslagen.

3.2 Lokala åklagares behörighet att utföra åtalsprövning

Den lokala åklagaren är behörig att utföra åtalsprövning för brott som inte omfattas av riksåklagarens uteslutande behörighet. Typiska yttrandefrihetsbrott som hör till den lokala åklagarens behörighet är t.ex:

  • spridande av information som kränker privatlivet (SL 24:8),
  • grovt spridande av information som kränker privatlivet (SL 24:8a)
  • ärekränkning (SL 24:9),
  • grov ärekränkning (SL 24:10),
  • konkurrensbrott (SL 30:2) samt
  • brott mot företagshemlighet (SL 30:5).

4 Anmälningsskyldighet

Utöver vad som särskilt har föreskrivits om anmälningsskyldigheten (RÅ:2014:1) ska de lokala åklagarna omedelbart göra anmälan till riksåklagaren

  • när åklagaren har fått kännedom om sådana misstänkta målsägandebrott som gäller yttrandefrihetsbrott i vilka målsäganden inte har anmält yttrandefrihetsbrottet till åtal eller har återkallat sin anmälan innan åtal väckts, men i vilka riksåklagaren på grund av ärendets kvalitet ska bedöma om ett synnerligen viktigt allmänt intresse kräver att åtal väcks,
  • när en lokal åklagare är oviss om sin behörighet samt - när en domstol har avvisat ett åtal för yttrandefrihetsbrott på grund av att åklagaren saknat behörighet att utföra åtalsprövning.

Om en lokal åklagare får in ett åtalsprövningsärende som hör till riksåklagarens uteslutande behörighet eller ett i 5 kap. 1 § i förundersökningslagen avsett meddelande, ska riksåklagaren utan dröjsmål underrättas för överföring av ärendet.

5 Det lokala åklagarväsendets beredskap för yttrandefrihetsbrott

Lokala åklagare som av riksåklagaren förordnas att utföra åtal för yttrandefrihetsbrott ska ha tillräcklig sakkunskap om sådana brottsärenden. Varje åklagarämbete ska se till att det inom området finns sådan sakkunskap som behövs för handläggning av yttrandefrihetsbrott, både för ärenden där lokala åklagare är behöriga att utföra åtalsprövningen och för att utföra åtal på förordnande av riksåklagaren.

I ett ärende som omfattas av riksåklagarens uteslutande behörighet kan deltagandet i förundersökningssamarbetet förordnas till en lokal åklagare. Enligt 10 § 2 mom. i lagen om åklagarväsendet kan en lokal åklagare också förordnas att i ärendet göra ett utkast till stämningsansökan till Riksåklagarämbetet efter att förundersökningen avslutats. (1

6 Uppföljning och utveckling av anvisningen

Konsekvenserna av denna anvisning och dess ändamålsenlighet syns bäst i det dagliga arbetet. I syfte att vidareutveckla anvisningen ber jag dem som tillämpar anvisningen att skicka respons och utvecklingsförslag till Riksåklagarämbetet ämbetspost ([email protected]).

Biträdande riksåklagaren Raija Toiviainen

Statsåklagare Jukka Rappe


Fotnoter:

1) Förfaringssättet beskrivs noggrannare i Riksåklagarens anvisning om Förfarandet vid yttrandefrihetsbrott, Dnr 19/03/17 (på intranätet: Toiminta > Toimintaohjeet ja suositukset > Sananvapausasioiden käsittely VKSV:ssä)