RÅ:2018:2 Påföljder för straffbart bruk av narkotika

ALLMÄN ANVISNING
RÅ:2018:2
Dnr 7/31/17
Given 14.12.2018
I kraft 1.1.2019 - tillsvidare
Upphäver RÅ:2006:1 Dnr 34/31/06

1 Bakgrund

I Finland kriminaliserades narkotikabruk för första gången år 1966. Inställningen till gärningsmannens eget bruk har emellertid varit föremål för diskussion. I 1972 års narkotikalag kvarstod kriminaliseringen, efter en omröstning i riksdagen. Kriminaliseringen ansågs innebära ett principiellt förbud som syftade till att främja negativa attityder till narkotika. Under år 2018 2018 har det allmänt diskuterats en hel del huruvida det är ändamålsenligt att straffa narkotikabruk.

Då strafflagens 50 kap. (1304/1993) stiftades ansågs det att de grunder som talade för kriminalisering av narkotikabruk vägde klart tyngre än de som talade mot en kriminalisering, men man ville genom en specialbestämmelse särskilt betona möjligheten att avstå från åtgärder (se RP 180/1992 rd och LaUB 17/1993 rd). Därför intogs i 50 kap. en 7 § om åtals- och domseftergift. Enligt bestämmelsen fick eftergift ske i fråga om åtal eller straff, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna varit ägnad att försvaga den allmänna laglydnaden. Det visade sig i praktiken vara svårt att tillämpa denna bestämmelse på ett enhetligt sätt. Enligt paragrafen kunde eftergift i fråga om åtal eller straff också ske om gärningsmannen visade att han hade förbundit sig att genomgå vård som godkänts av social- och hälsovårdsministeriet. Denna bestämmelse tillämpades ytterst sällan.

Bestämmelserna om det nya brottet straffbart bruk av narkotika, som trädde i kraft i början av september 2001, innebär framförallt att strafforderförfarandet kan tillämpas på fall där gärningsmannen innehar narkotika för eget bruk.

Avsikten med möjligheten att utnyttja strafforderförfarandet var (1) att spara resurser, (2) att snabbt kunna ingripa med straffrättsliga medel i narkotikabruk samt (3) att förenhetliga åtalseftergiftspraxis så att åklagaren inte skulle avstå från att väcka åtal på den grunden att det anses vara alltför tungrott att bestämma böter i domstolsförfarande. En enhetlig praxis när det gäller åtalseftergift har också eftersträvats genom tydligare bestämmelser om avstående från åtgärder.

Avsikten med reformen var dessutom (4) att andra myndighetsåtgärder än bestämmande av straff konsekventare och effektivare skulle kunna tillämpas på personer under 18 år och på personer som är beroende av narkotika. Tröskeln för åtgärdseftergift sänktes så att redan den omständigheten att gärningsmannen sökt vård kunde vara en tillräcklig grund, medan lagen tidigare förutsatte att gärningsmannen förband sig att genomgå vård.

Avsikten med reformen var inte (1) att ändra stränghetsgraden när det gäller straffen för bruk eller innehav av narkotika för eget bruk, även om antalet straff beräknades öka. Lagutskottet har betonat (2) att det att bötesstraffen bestäms genom strafforderförfarande inte får leda till att bestämmelserna om åtgärdseftergift inte tillämpas. Riksåklagaren har förutsatts dra försorg om att bestämmelserna tillämpas på samma sätt såväl när det gäller strafforderförfarandet som när det gäller normal åtalsprövning.

Lagutskottet konstaterade å andra sidan att (3) åtgärdseftergift i enskilda fall inte får fördunkla gärningens straffbarhet, utan det gäller att ingripa i gärningsmannens aktiviteter med eftertryck. Polisens, åklagarens och domstolens åtgärder måste graderas rätt för att bruk, innehav och förmedling av narkotika effektivt skall kunna brytas.

Reformens målsättningar och utgångspunkter framgår av regeringens proposition RP 213/2000 rd, av lagutskottets betänkande LaUB 13/2001 rd och av uttalandena i riksdagens svar RSv 87/2001 rd.

Polisstyrelsen har utfärdat en anvisning för polisen om förfarande vid straffbart bruk av narkotika (POL-2018-49612). Anvisningen träder i kraft 1.1.2019 och bifogas till denna anvisning (BILAGA 3).

2 Rekvisiten för brottet straffbart bruk av narkotika

Strafflagens 50 kap. 2 a §:

Den som olagligen brukar narkotika eller för eget bruk innehar eller försöker anskaffa en liten mängd narkotika, skall för straffbart bruk av narkotika dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Det är här skäl att göra skillnad mellan (a) narkotikabruk och (b) narkotikainnehav eller försök att anskaffa narkotika för eget bruk. De övriga brott som i 50 kap. strafflagen nämns i anslutning till eget bruk, dvs. införsel av narkotika till landet, tillverkning och odling av narkotika, kan inte hänföras till rekvisiten i 2 a §. Den typen av gärningar är narkotikabrott.

a) Olagligt bruk av narkotika

I samband med reformen ströks bruk av narkotika i rekvisiten för straffbestämmelsen om narkotikabrott i SL 50:1. Eget bruk av narkotika kan sålunda bestraffas endast med stöd av SL 50:2 a.

Det i rekvisiten för straffbart bruk av narkotika använda uttrycket "en liten mängd narkotika" gäller inte bruk av narkotika utan endast innehav och försök att anskaffa narkotika. Även om gärningsmannen under en längre tid har använt en stor mängd narkotika utgör gärningen, oberoende av vilken typ av narkotika det är fråga om, endast sådant straffbart bruk som avses i 2 a §, om gärningsmannen för sitt eget bruk har innehaft endast en liten mängd narkotika åt gången.

b) Olagligt innehav av narkotika eller försök till anskaffning för eget bruk

Innehav eller försök till anskaffning av narkotika kan vara straffbart antingen som ett narkotikabrott enligt SL 50 kap 1 § eller som straffbart bruk av narkotika enligt 2 a §. Gärningen hänförs till rekvisiten för straffbart bruk om den har begåtts för eget bruk och om den samtidigt avsett endast en liten mängd narkotika.

3 Bestämmelserna om åtgärdseftergift

3.1 Strafflag 50 kap. 7 §

Strafflagen 50 kap. 7 § (654/2001):

För bruk av narkotika och andra brott enligt detta kapitel som har samband med bruk av narkotika får, utöver vad som föreskrivs i lagen om rättegång i brottmål (689/1997) eller i denna lag, eftergift ske i fråga om åtal eller straff, om brottet med hänsyn till mängden och typen av narkotika, brukssituationen och omständigheterna även i övrigt bedömt som en helhet måste anses ringa. Eftergift kan också ske i fråga om åtal eller straff, om gärningsmannen har sökt vård som har godkänts av social- och hälsovårdsministeriet.

Bestämmelsen gäller dels bruk, innehav och försök till anskaffning av narkotika för eget bruk, dels andra sådana i SL 50 kap. angivna brott i samband med narkotikabruk som införsel till landet, tillverkning och odling för eget bruk. Ett brott för vilket med stöd av bestämmelsen skall beviljas åtalseftergift kan således rubriceras som narkotikabrott, men det skall då ha samband med eget bruk.

Bestämmelsens tillämpningsområde indelas (a) i situationer där brottet bedöms vara ringa och (b) i situationer där gärningsmannen har sökt vård.

a) Brottet bedöms som ringa

Tillämpningen av SL 50:7 utgår från en helhetsbedömning, varvid skall beaktas

1. mängden och typen av narkotika,

2. brukssituationen, och 3. övriga omständigheter.

Gärningen skall bedömd som en helhet utgående från dessa kriterier vara obetydlig jämfört med ett normalfall inom brottstypen.

Vid åtalseftergift som baseras på mängden måste det beaktas att den övre gränsen för narkotikainnehav när det är fråga om brott som avses i SL 50:2 a är "en liten mängd".

När det gäller nya ämnen som klassificerats som narkotika kan doserna vara så små att man av till exempel ett (1) gram kan få flera hundra doser. Därför gäller det att fästa särskild uppmärksamhet vid bedömningen av vad som avses med en liten mängd i lagen.

I kvalitativt hänseende skall narkotikans farlighet beaktas. Ju farligare narkotika det är frågan om, desto starkare skäl krävs för att åtgärdseftergift skall komma i fråga. De viktigaste farlighetskriterierna framgår av SL 50:5.2. Som synnerligen farlig narkotika betraktas i lagens förarbeten (RP 180:1992 rd) och i rättspraxis bl.a. heroin, kokain, LSD och amfetamin. Ecstasy (metylendioximetamfetamin) och gamma (gammahydroxibutyrat)kan hänföras till samma kategori. Många nya ämnen som klassificerats som narkotika kan anses vara mycket farliga. När det gäller dem bör man sträva efter att kontrollera deras farlighet i sakkunnigutlåtanden och nyaste rättspraxis.

Också narkotikaklassade läkemedel är, beroende på sina verksamma beståndsdelar, i olika hög grad farliga. Dessa läkemedelspreparats art och farlighet kan bedömas med hjälp av utlåtandet av institutet för hälsa och välfärd 8.11.2017 (BILAGA 1).

Brukssituationen har betydelse t.ex. när det gäller att bedöma om gärningen i något avseende har kunnat förleda andra att bruka narkotika. Den omständigheten att gärningsmannen har brukat narkotika hemma eller på en motsvarande enskild plats talar för åtalseftergift, medan bruk på allmän eller offentlig plats, dvs. i en restaurang, i festivalsammanhang eller annars i närvaro av narkotikafria personer talar emot åtalseftergift. Som en försvårande omständighet när gärningen sker på en enskild plats kan å andra sidan beaktas att bruket sker i en grupp i närvaro av minderåriga.

Omständigheterna i övrigt bedöms t.ex. utifrån hur gärningsmannen har fått narkotikan i sin besittning, dvs. om han eller hon aktivt har skaffat narkotikan eller om bruket eller innehavet beror på att tillfälle överraskande erbjudits.

Vid tillämpningen av bestämmelsen kan beaktas också de allmänna principerna för tillämpning av bestämmelserna om åtalseftergift. Gärningsmannens ungdom är en omständighet som talar för åtalseftergift medan återfall är omständighet som talar emot.

När det är fråga om långvarigt bruk måste åtalseftergiften i allmänhet baseras på att gärningsmannen söker vård. Också narkotikabruk i fängelse behandlas närmare nedan.

b) Situationer där gärningsmannen söker vård

Också i situationer där gärningsmannen söker vård kan SL 50:7 tillämpas endast på bruk av narkotika och på övriga bruksrelaterade brott som avses i SL 50 kap., inte t.ex. på förmedling av narkotika.

Vården skall vara godkänd av social- och hälsovårdsministeriet. Vad som avses med godkänd vård framgår av social- och hälsovårdsministeriets med stöd av fullmaktsbestämmelsen i 28 § 2 mom. (280/2002) lagen om missbrukarvård 15.4.2002 givna förordning, som trädde i kraft

1.5.2002 (290/2002). I den föreskrivs

2 § Mål för vården

Målet för vården är att få en person som misstänks för bruk av narkotika eller för annat narkotikabrott i samband därmed, nedan den misstänkte, att upphöra med bruket av narkotika eller att genom de metoder social- och hälsovården kan erbjuda förebygga och behandla sådana men för hälsan samt förebygga och avhjälpa sådana sociala olägenheter som den misstänkte kan ådra sig genom narkotikabruket.

4 § Godkänd vård

Vården kan ges vid en A-klinik, en ungdomsklinik, en rehabiliteringsanstalt, ett socialsjukhus eller en motsvarande specialvårdsenhet inom missbrukarvården samt vid en sådan verksamhetsenhet som avses i folkhälsolagen (66/1972), lagen om specialiserad sjukvård (1062/1989) och socialvårdslagen (710/1982).

Enligt SL 50:7 förutsätts inte längre att gärningsmannen förbinder sig att genomgå vård – det räcker att han eller hon söker vård. Varken i lagen eller i dess förarbeten beskrivs den närmare innebörden av uttrycket "har sökt vård". Det kan anses räcka att gärningsmannen har uppsökt ett vårdställe eller på något annat sätt reserverat plats eller mottagningstid på ett sådant.

Enligt lagens förarbeten skall gärningsmannen visa upp ett vårdställes skriftliga intyg på att han eller hon har sökt vård. Däremot förutsätts inte längre någon vårdplan.

3.2 De allmänna bestämmelserna om åtalseftergift

Utöver specialbestämmelsen i SL 50:7 kan de allmänna bestämmelserna om åtalseftergift i lagen om rättegång i brottmål (RBL) tillämpas. Eftersom specialbestämmelsen gäller endast bruk av narkotika och därtill anslutna brott, kommer tillämpningsområdet för den allmänna bestämmelsen närmast att omfatta andra typer av narkotikabrott, såsom nedan anförs.

4 Gradering av åtgärder

Med tanke på påföljdssystemets förutsebarhet och jämlikhet är det viktigt att de åtgärder, som polisen och åklagarna vidtar med anledning av fall av straffbart bruk av narkotika, är möjligast enhetliga. Att åtgärder vidtas på ett enhetligt sätt möjliggör en följdriktig och graderad tillämpning av alla de alternativa tillvägagångssätt som systemet upptar. Beroende på hur pass ringa gärningen är skall den vidtagna åtgärden, såsom beskrivs nedan, antingen vara 1) åtgärdseftergift som polisen meddelar samt meddelande av anmärkning, 2) begränsning av förundersökning, 3) påföljdsartad åtalseftergift, 4) utfärdande av strafforder eller 5) väckande av åtal.

Åklagarna skall förhandla och överenskomma med polisen på sitt verksamhetsområde om tillämpningen av den här allmänna anvisningen. Det gäller i synnerhet för att man skall kunna förverkliga den gradering av åtgärder som eftersträvas och rent allmänt för att åklagarnas och polisernas förfaringssätt skall bli så följdriktiga som möjligt. En följdriktig gradering av åtgärder siktar på att effektivt avbryta narkotikamissbruk.

5 Åtgärdseftergift och anmärkning som polisen meddelar

Polisen eller annan förundersökningsmyndighet kan inte meddela åtgärdseftergift med stöd av SL 50:7. Om ett brott inte kan förutses medföra strängare straff än böter och brottet bedömt som en helhet ska anses vara uppenbart obetydligt, behöver förundersökning av brottet dock inte göras och får en förundersökning som redan har inletts läggas ned (FöUL 3 kap. 9 §). En polisman eller en annan förundersökningsmyndighet kan ge den som gjort sig skyldig till ett sådant brott en anmärkning (FöUL 10 kap. 3 §). Åtgärdseftergift och anmärkning kan bli aktuellt i de allra lindrigaste fallen av straffbart bruk av narkotika. Se polisens anvisning om förfarande vid straffbart bruk av narkotika s. 4–5.

6 Begränsning av förundersökningen

Begränsning av förundersökning med stöd av FöUL 3 kap. 10 § kan ske även när saken gäller straffbart bruk av narkotika. Ju lindrigare fall av straffbart bruk av narkotika det är frågan om (BRL 1:7,1-punkten), desto mer motiverat är det att begränsa förundersökningen. I bedömningen av hur pass lindrigt fallet är kan man fästa vikt vid t.ex. huruvida gärningen begåtts på allmän eller enskild plats.

Begränsning av förundersökningen kan komma i fråga även på konkurrensgrunden (BRL 1:8,2-punkten), då gärningsmannen i varje fall kommer att utsättas för klander och straffas för övriga brott. En annan orsak att begränsa förundersökningen kan även vara den att man inte vill äventyra gärningsmannens vård, som fått en gynnsam början. Här avses misstankar om narkotikabrott som väckts under vårdtiden och som hänför sig till tiden före vården. Härvidlag är det frågan om att fortsättande av förundersökningen och straffprocessen kan bedömas oändamålsenligt (BRL 1:8,1-punkten).

7 Påföljderna och förfarandena

En förutsättning för att lagstiftningens målsättningar och utgångspunkter i praktiken skall kunna förverkligas på ett enhetligt sätt är att påföljderna och förfarandena kategoriseras så tydligt som möjligt.

Lagstiftaren har eftertryckligen framhållit att två grupper av narkotikaanvändare måste särbehandlas: (1) ungdomar som inte fyllt 18 år och (2) problemmissbrukare. När det gäller dessa grupper måste åklagaren särskilt noggrant överväga alternativ till straff. Den tredje specialgruppen är (3) vuxna som inte vill söka vård

7.1 Ungdomar under 18 år

Enligt polisens anvisning om förfarande vid straffbart bruk av narkotika ordnas för under 18 år gamla personer som för första gången gjort sig skyldiga till straffbart bruk av narkotika ett tillrättavisande samtal i samband med förundersökningen så snabbt som möjligt efter gärningen. Utöver den unga personen deltar polisen, en representant för social- och hälsovårdsmyndigheten och den unga personens vårdnadshavare i mötet. Vid behov kan även andra, t.ex. ungdomsarbetare, inkallas. Samtalet syftar till en klar tillrättavisning (anmärkning på polisens initiativ, FöUL 10 kap. 3 §) och vid behov åtgärder inom social- och hälsovården för att stödja den unga personen i att leva nyktert. Om den unga personen uteblir från mötet eller om det annars framgår att åtgärdseftergift inte är en ändamålsenlig lösning, överförs ärendet till åtalsprövning.

Om den under 18 år gamla personen efter polisens tillrättavisande samtal på nytt gör sig skyldig till bruk av narkotika, utför polisen förundersökning och vidarebefordrar ärendet snabbt till åtalsprövning. Med stöd av RBL 1:8a ordnar åklagaren i regel oberoende av narkotikans kvalitet ett muntligt möte för den unga personen till vilket även den unga personens vårdnadshavare och vid behov representanter för polisen och social- och hälsovårdsmyndigheten inkallas. Under dessa former är det möjligt att dels uttryckligen klandra den unga personen, dels ordna med socialvårdsåtgärder och närkontroll.

Om en ung person misstänks ha begått en gärning som kan rubriceras som narkotikabrott eller straffbart bruk och också har gjort sig skyldig andra brott, är det i allmänhet ändamålsenligt att ordna ett tillrättavisande samtal endast i det fall att åklagaren anser det vara möjligt att besluta om åtgärdseftergift för samtliga brott. Ungdomsgrunden enligt RBL 1:7 ger omfattande möjligheter till detta.

Det tillrättavisande samtalet skall ordnas under så övertygande former som möjligt och gärningsmannen skall grundligt upplysas om gärningens straffbara karaktär och klandervärdhet. Dessutom skall den unga personens livssituation överhuvudtaget diskuteras och lämpliga åtgärder föreslås. Samtalet syftar till åtalseftergift enligt prövning. Om den unga personen uteblir från mötet eller om det annars framgår att åtgärdseftergift inte är en ändamålsenlig lösning, kan också ett straffanspråk eller åtal komma i fråga.

Om den unga personen efter det tillrättavisande samtalet på nytt gör sig skyldig till bruk av narkotika, är det i allmänhet inte ändamålsenligt att ordna ytterligare ett tillrättavisande samtal. Det finns överhuvudtaget skäl att fortfarande noga överväga påföljderna, åtgärderna och tillvägagångssätten. I de situationer som nämns nedan i punkterna 7.2 och 7.3 kan unga personer beviljas åtgärdseftergift enligt lindrigare kriterier. En person under 18 år skall sålunda inte ges ett straffanspråk eller en strafforder förrän åklagaren, polisen och socialmyndigheterna i samråd har utrett vilka åtgärder som är lämpligast.

Om möjligt ska fall av straffbart bruk av narkotika där den misstänka är under 18 år gammal behandlas på den unga personens hemort, vars social- och hälsovårdsmyndigheter har de bästa möjligheterna att utreda den unga personens situation. I synnerhet samtalet bör ordnas på den unga personens hemort. Om den unga personen är placerad på en institution är det i allmänhet bäst att behandla ärendet på den ort där han eller hon har sin bostad.

I vilket fall som helst ska misstänkta fall av straffbart bruk av narkotika bland under 18 år gamla personer anmälas till hemortens barnskyddsmyndigheter.

Till exempel i samband med festivaler och andra massevenemang bör åklagaren, polisen och socialvårdsmyndigheterna på förhand komma överens om hur man på ett ändamålsenligt sätt ordnar en säker och förebyggande behandling av unga narkotikamissbrukare. Arbetsfördelningen och förfarandena kan variera beroende på vad som avtalas mellan polisen och socialvårdsmyndigheterna samt eventuella närvarande frivilligorganisationer.

7.2 Problemmissbrukare

Också problemmissbrukare är en specialgrupp som enligt lagreformens förarbeten och enligt riksdagens kläm förutsätter att myndigheterna gemensamt vidtar åtgärder för att hänvisa till vård och ordna vård.

Att bli fri från narkotikaberoende kan vara synnerligen svårt och kräva flera behandlingsperioder och -former under en längre tid. En missbrukare måste eventuellt flera än en gång söka vård för att få åtgärdseftergift.

En narkotikaberoende person skall inte ges ett straffanspråk eller en strafforder förrän en vårdhänvisning har givits och viljan att söka vård utretts.

Om en narkotikaberoende person har gjort sig skyldig också till något annat i SL 50 kap. nämnt brott än det egna narkotikabruket, kan åtgärdseftergift enligt SL 50:7 inte beviljas. Som grund för åtalseftergift kan däremot, också när det gäller andra narkotikabrott samt egendomsbrott som har samband med bruk av narkotika, åberopas sådana social- och hälsovårdsåtgärder som nämns i samband med skälighetsgrunden enligt RBL 1:8. I detta sammanhang är det i allmänhet fråga om åtgärder som avses i lagen om missbrukarvård.

Åklagaren skall i samarbete med polisen samt med företrädare för missbrukarvården och den övriga social- och hälsovården på respektive ort komma överens om förfaranden för att förmå personer som hör till riskgrupper att i ett tidigt skede söka vård och stödtjänster samt för att förebygga återfall i straffbart bruk av narkotika.

Målet bör vara ett vårdhänvisnings- och interventionssystem som bygger på ett fast samarbete mellan myndigheterna. Enligt lagen om missbrukarvård skall kommunen sörja för att missbrukarvård ordnas samt samarbeta med övriga myndigheter.

7.3 Vuxna som inte vill söka vård

I förarbetena till lagreformen nämns inte längre, som i den gamla lagens förarbeten, s.k. omvänd presumtion. Omvänd presumtion innebär att åtgärdseftergift kan beviljas om inte vägande skäl som talar emot sådan kan anföras. Liksom i alla andra brottmål gäller numera den straffprocessrättsliga legalitetsprincipen, som innebär att för åtgärdseftergift måste kunna anföras ett tyngre motskäl än för straff.

När det gäller unga och narkotikaberoende personer är motskälet uppenbart. När det gäller vuxna som inte är narkotikaberoende kan i allmänhet inte anföras något lika vägande motskäl. I s.k. obetydlighetssituationer kan åtgärdseftergift i allmänhet motiveras med principerna om resurssparande och processekonomi, men till följd av att det efter reformen är möjligt att använda strafforderförfarandet har dessa principer inte längre samma betydelse för avvägningen som tidigare.

Bruk och innehav av narkotika är alltid ett brott. Av förarbetena framgår inte att lagstiftaren avsett att någon av de till denna brottsgrupp hörande gärningsformerna alltid skulle leda till åtalseftergift. Inte heller åtalseftergift kan sålunda beviljas schematiskt och enbart baseras t.ex. på en viss mängd narkotika.

I fråga om vuxna personer är utgångspunkten i sådana obetydlighetssituationer som avses i SL 50:7 att den mängd narkotika som brottet gäller endast motsvarar några få engångsdoser. För att åtgärdseftergift skall beviljas förutsätts gärningen dessutom i regel uppvisa något annat särdrag som motiverar åtgärdseftergift. Det kan t.ex. vara fråga om gärningsmannens ålder eller om att gärningsmannen är förstagångsförbrytare eller om att gärningsmannen i en brukssituation situation inte har kunnat motstå en plötslig frestelse.

Att gärningsmannen är förstagångsförbrytare innebär att han eller hon är det i straffprocessuell bemärkelse: gärningsmannen har veterligen inte tidigare tillräknats narkotikabrott eller straffbart bruk av narkotika och han eller hon har inte heller veterligen gripits för sådant brott.

Ifall det är fråga om en återfallsförbrytare kan ytterligare den omständigheten beaktas att gärningsmannen inte själv har skaffat narkotikan utan att han eller hon överraskande har ställts inför situationen att någon annan har bjudit.

Tillämpningsområdet för obetydlighetsgrunden enligt RBL 1:7 är i denna grupp annars detsamma som för obetydlighetsgrunden enligt SL 50:7, men den först nämnda bestämmelsen kan tillämpas också på andra narkotikabrott än sådana som har omedelbart samband med eget bruk. I praktiken kan det endast vara fråga om att någon tillfälligt och utan vinstsyfte förmedlar eller bjuder på narkotika i ett sällskap eller annars under sådana förhållanden att gärningen inte har förmått mottagaren att bruka narkotika.

Skälighetsgrunden enligt RBL 1:8 kan i undantagsfall tillämpas t.ex. i en situation där gärningsmannen främjar utredningen av sitt brott och i något avseende hindrar eller eliminerar dess verkningar genom att avslöja var han eller hon har gömt narkotika. Också gärningsmannens narkotikarelaterade livshotande sjukdom eller någon annan allvarlig sjukdom kan läggas till grund för åtgärdseftergift, om det vore klart oskäligt att väcka åtal.

Konkurrensgrunden enligt RBL 1:8 ger möjlighet att göra avgränsningar som är nödvändiga för koncentreringen av huvudförhandlingen eller för resursutnyttjandet.

8 Synpunkter på strafforderförfarandet

En förutsättning för att en strafforder skall kunna ges för straffbart bruk av narkotika är också att åklagaren har en på domstolspraxis baserad ungefärlig uppfattning om straffmätningen i motsvarande fall. Den i BILAGA 2 till denna anvisning fogade tabellen med förklaringar är uppdaterad enligt nuläget och uppgjord i syfte att förenhetliga straffmätningen.

Tabellen kommer att justeras då domstolspraxis visar att det finns anledning. Åklagarna skall i detta syfte till Riksåklagarämbetet rapportera domar som väsentligt avviker från tabellen.

Enligt polisens anvisning om straffbart bruk av narkotika tar polisen inte initiativ till bötesyrkande för straffbart bruk av narkotika som involverar under 18 år gamla personer eller vuxna som får vård eller söker sig till vård. När det gäller dessa personer har lagstiftaren särskilt förutsatt prövning av möjligheten till åtgärdseftergift. När dessa ärenden kommer till åklagaren som åtalsprövningsärenden i stället för som bötesyrkanden är möjligheten till åtgärdseftergift faktisk.

9 Narkotikabrott i fängelser

Narkotikabrotten är ett allvarligt problem också i fängelserna. Vid bedömningen av narkotikabruk i fängelser är det skäl att beakta det som ovan konstateras om brukssituationen. Narkotikabruk i ett fängelse kan i allmänhet inte anses vara enskilt bruk.

De övriga omständigheterna måste bedömas utgående från i vilken mån narkotikabruket kan äventyra den interna ordning och säkerhet som är nödvändig för att anstalten skall fungera störningsfritt.

I fråga om narkotikaberoende personer kan den omständigheten att vederbörande inom fångvården söker och får vård, på samma sätt som i friheten, vara en grund för åtalseftergift.

Enligt 2 kap. 13 § strafflagen (23.9.2005/780) samt 15 kap. fängelselagen (767/2005) och 10 kap. häktningslagen, som bägge trädde ikraft 1.10.2006, är det möjligt att påföra en straffånge eller rannsakningsfånge ett disciplinärt straff för brott som begås i fängelset och som inte kan förutses medföra strängare straff än böter. Ett omedelbart påfört disciplinärt straff kan i allmänhet anses vara en tillräcklig påföljd för narkotikabrott som normalt sonas med böter. Av den här anledningen kan man dylika fall i allmänhet tillämpa skälighetsgrunden enligt BRL 1:8.1 om det blir fråga om kumulation av påföljder. I dessa situationer är det också möjligt att begränsa förundersökningen. I fängelserelaterade ärenden skall åklagaren vid behov utreda om fången redan har påförts disciplinärt straff. Se också HD:2012:46 och HD:2016:1 samt SL 6 kap. 15 §.

I andra situationer än de som nämns ovan finns det i regel skäl att väcka åtal för i fängelse begångna narkotikabrott och straffbart bruk av narkotika.

10 Anvisning som upphävs

Med denna allmänna anvisning upphävs riksåklagarens allmänna anvisning 23.10.2006 om åtalseftergift av påföljdsnatur vid narkotikabrott (RÅ:2006:1; dnr 34/31/06).

Bilagor

Bilaga1.UtlåtandetAvInstitutetFörHälsaOchVälfärd.pdf (pdf, 0.51 Mt)

Anvisning Förfarandet i ärenden som gäller straffbart bruk av narkotika och bilagor. pdf (496 kt)