RÅ:2023:1 Anvisning om åklagarens förundersökningsarbete

ALLMÄN ANVISNING TILL ÅKLAGARNA
RÅ:2023:1
Dnr 2713/2023
Given: 19.12.2023

I kraft: Fr.o.m. 1.1.2024 tillsvidare

Upphäver RÅ:2007:5 Dnr 022/31/07

1 Definition av förundersökningssamarbete

1.1 Åklagarens förundersökningssamarbete

I ett brottmål som handläggs av en åklagare är förundersökningssamarbetet den första fasen i uppgifterna. I detta ser åklagaren för sin egen del till att det brottmål som bereds i förundersökningen utreds på ett behörigt och effektivt sätt före de följande faserna i straffprocessen. Samtidigt försäkrar sig åklagaren om att man i förundersökningen kan beakta de krav som åklagaren ställer på förundersökningen då det gäller förutsebara avgöranden och en eventuell rättegång.

Åklagaren uppfyller sin samarbetsskyldighet genom att ta del av brottmålet på det sätt brottmålets karaktär förutsätter, förhandla med undersökningsledaren samt delta på överenskommet sätt i förundersökningen för brottmålet. Efter behov ska åklagaren också vara beredd att utöva de befogenheter hen har.

Också för en tilläggsutredning som genomförs efter att målet överförts till åklagaren gäller samma principer som för förundersökningssamarbetet.

1.2 Åklagarmyndighetens och förundersökningsmyndighetens administrativa samarbete

De allmänna frågor gällande Åklagarmyndighetens och förundersökningsmyndighetens förfaringssätt och riktlinjer som anknyter till de olika faserna i straffprocessen behandlas i ett administrativt myndighetssamarbete. Med detta avses Åklagarmyndighetens och förundersökningsmyndighetens samarbete, där det inte är fråga om åklagarens i punkt 1.1. beskrivna förundersökningssamarbete i ett mål som handläggs av hen. I punkt 7. i anvisningen presenteras aspekter på det administrativa myndighetssamarbetet som bedrivs med förundersökningsmyndigheterna.

2 Syftena med förundersökningssamarbetet

Det allmänna syftet med förundersökningssamarbetet, som ingår i åklagarens uppgifter, är att stödja och styra förundersökningsmyndighetens förundersökning så att man i undersökningen

utreder händelseförloppet på ett ändamålsenligt, effektivt sätt och i den utsträckning som krävs för en straffrättslig bedömning av och ett straffrättsligt avgörande i målet i en senare processfas
beaktar de faktiska omständigheter som anknyter till rekvisitet för alla misstänkta brott, skulden och förverkligandet av straffansvaret på annat sätt
inhämtar de behövliga bevisen för att verifiera tvistiga omständigheter eller omständigheter som annars kräver bevisning
beaktar de krav som en rättvis rättegång och en smidig behandling ställer på förundersökningen i alla faser av straffprocessen.

3 Åklagarens roll i förundersökningssamarbetet

Åklagaren är den lagskipningsmyndighet som deltar i alla faser av straffprocessen och som svarar för att straffansvaret förverkligas. I förundersökningssamarbetet anknyter hens uppgift till rättslig vägledning i utredningen av ett ärende och till kraven som lagskipningsavgörandena och garantierna för en rättvis rättegång ställer på förundersökningen.

Förundersökningsmyndigheterna svarar för att förundersökningsåtgärderna genomförs. Under ledning av undersökningsledaren ser de till att utreda de faktiska omständigheter och inhämta de bevis vilka behövs som grund för de kommande lagskipningsavgörandena.
Lagstiftningen innehåller klara grundläggande principer för fördelningen av uppgifterna mellan medlemmarna i straffrättsvårdens myndighetskedja. I åklagarens roll i förundersökningssamarbetet ligger vikten vid att se till att ett brottmål utreds med juridiskt korrekt inriktning i en förundersökning och att kraven i hela straffprocessen beaktas redan i förundersökningen.

Undersökningsledaren beslutar om förundersökningens taktiska och tekniska arrangemang, till exempel underökningsåtgärder som ska vidtas och undersökningsmetoder som ska tillämpas, samt leder direkt undersökningsarbetet. Efter behov kan de i 5 kap. 2 § i förundersökningslagen avsedda befogenheterna utövas av åklagaren i ärenden där förundersökningsmyndigheterna i princip ansvarar för åtgärderna.

SÄRSKILD DEL

4 Innehållet i förundersökningssamarbetet

De ovan beskrivna allmänna syftena och den roll som föreskrivits för åklagaren påverkar i vilken utsträckning och på vilket sätt åklagaren ska delta i förundersökningssamarbetet. Omfattningen av och innehållet i förundersökningsarbetet som krävs av åklagaren beror dessutom på hur krävande och omfattande ärendet är och vilka särdrag som ska beaktas i undersökningen av brotten som utreds. I åklagarens deltagande i förundersökningssamarbetet är det fråga om straffprocessens totala effektivitet, och de positiva konsekvenserna av denna sträcker sig till alla faser av straffprocessen.

En högklassig förundersökning och förundersökningssamarbete i denna minskar behovet av att begära tilläggsutredningar och gör det möjligt för åklagaren att sätta sig in i förundersökningsmaterialet på ett kostnadseffektivt sätt. Det förundersökningsarbete som krävs av åklagaren i olika typer av brottmål kan på det sätt som anges nedan karaktäriseras som en omfattande eller normal uppgift, eller en uppgift som ska utföras i sedvanliga brott.

Karaktären och omfattningen av ärendet som undersöks bestämmer i vilken utsträckning det är ändamålsenligt för åklagaren att lägga ned arbete på förundersökningssamarbetet.
I sedvanliga eller rikligt förekommande brottmål kan man genom administrativt samarbete på myndighetsnivå säkerställa att förundersökningen generellt sett håller måtten. Ett framgångsrikt administrativt samarbete minskar behovet av förundersökningssamarbete för vart och ett ärende i sedvanliga brottmål så, att det inte nödvändigtvis finns något behov av ett ärendespecifikt förundersökningssamarbete.

I mer omfattande och krävande ärenden bör åklagaren allokera en stor del av det arbete hen lagt ned på ett mål till den utredning av ärendet och den beredning av de kommande lagskipningsavgörandena som gjorts redan i förundersökningsfasen. Denna handlingsmodell minskar i väsentlig grad det arbete som behövs för åtalsprövningen, förkortar åtalsprövningstiden och möjliggör ett effektivt genomförande av de olika faserna i straffprocessen.

Nedan ges en beskrivning av omfattnings- och kravmässigt olika, i förundersökningssamarbetet vanligt förekommande ärenden, som åklagaren för sin del efter behov ska befatta sig med. Nedan i punkt 5 behandlas särskilda krav som beror på brottstypen och som kan anknyta till förundersökningssamarbetet, oavsett dess omfattning.

4.1 Normalt förundersökningssamarbete

Normalt förundersökningssamarbete tillämpas i ett ärende för vilket förundersökningsmyndighetens förhandsanmälan tilldelats åklagaren för behandling, men vars kravnivå och omfattning inte kräver ett omfattande förundersökningssamarbete. Tilläggskraven för detta behandlas i punkt 4.2 i anvisningen.

Här följer en beskrivning av vissa vanliga åtgärder som hör till förundersökningsfasen i ett brottmål och som kan kräva att åklagaren befattar sig med i samarbete med undersökningsledaren då det gäller ärenden som kräver ett normalt förundersökningssamarbete:

Besvarande av en framlagd kontaktbegäran eller kontaktandet av undersökningsledaren på eget initiativ utifrån en förhandsanmälan.
Ett inledande möte där ärendet presenteras för åklagaren och där man kommer överens om innehållet i samarbetet, genomförandet och arbetsfördelningen mellan undersökningen och åklagaren.
Det ärende som är föremål för undersökning (brottsrubricering, utkast till preliminär gärningsbeskrivning, krav gällande bevisningen) och juridisk tolkning av åklagarens eventuella avgöranden i detta (begränsning av förundersökning, åtalseftergift, åtalsförhandling, stämningsansökan) utifrån förhandsanmälan och av undersökningsledaren mottagen utredning.
Bedömning av nödvändigheten av en undersökningsplan och den behövliga detaljnivån i planen.
Bedömning av en eventuell sammanslagning av ärendet som undersöks och övriga ärenden.
Bedömning av förutsättningarna för att lägga fram anknytande yrkanden och använda tvångsmedel.
Tillhandahållande av råd och anvisningar som ärendets karaktär kräver samt framställande av begäranden till undersökningsledaren.
Uppföljning av undersökningens framskridande enligt ärendets karaktär och det med undersökningsledaren överenskomna förfarandet.
Fallspecifik behandling av uppkomna enskilda frågor tillsammans med undersökningsledaren eller utredarna.
Bedömning av behovet av slutgiltiga utlåtanden och beredning av begäranden om dessa.
Bedömning av mottagna slutgiltiga utlåtanden och undersökningsåtgärder som dessa ger upphov till.
Slutlig bedömning av det färdiga förundersökningsmaterialet, varefter åklagaren ger tillstånd att överföra ärendet till åtalsprövning.
Efter behov ordnande av feedbacksamtal och tillställande av domen eller åklagarens avgörande till undersökningsledaren.

4.2 Omfattande förundersökningssamarbete

Omfattande förundersökningssamarbete tillämpas på mer omfattande eller krävande brottmål som förhandsanmäls och där åklagaren i princip ska delta på ett mångsidigt och övergripande sätt i förundersökningen.

Nedan beskrivs förutom ärenden som hör till det normala förundersökningssamarbetet åtgärder som ska vidtas och som åklagaren ska sköta i samarbete med förundersökningsledaren i ärenden som kräver ett omfattande förundersökningssamarbete:

Den för ärendet preliminärt reserverade åklagarens expertstöd till undersökningsledaren i en förhandsutredning gällande tröskeln "skäligen misstänkt".
Bedömning och komplettering av den preliminära undersökningsplanen efter beslutet att inleda en undersökning, anmälan enligt förundersökningslagen och förordnande av åklagare.
Tidsplanering för utredningen och processen i början av undersökningen i syfte att bidra till att en effektiv helhet bildas av förundersökningen, åtalsprövningen och domstolsbehandlingen. I helheten bereder åklagaren sitt åtalsprövningsavgörande redan under förundersökningen.
Avtal om hur informationen ordnas i ärendet.
Planering av samarbetet med parternas biträden.
Omständigheter som kräver bevisning och fastställande av bevis gällande dessa.
Bedömning av inhämtande av utlåtanden av en expert- och specialmyndighet.
Bedömning av behovet av tvångsmedel och internationell rättshjälp.
Utredning av alternativa händelseförlopp.
Protokollföring av förundersökningsmaterialet och överenskommelse om frågor gällande protokollens struktur och användbarhet.
Förutseende av specialkrav som en sannolik rättegång ställer på förundersökningen och beredskap för åtgärder som dessa kräver. Dessa specialkrav innefattar exempelvis frågor gällande framläggandet av bevis, påståenden gällande en rättvis rättegång och krav på tilläggsutredningar, säkerhetsarrangemang samt lokalarrangemang för huvudförhandlingen.
Bedömning av förundersökningsmaterialets sekretess.
Feedbacksamtal och leverans av domen till undersökningsledaren.

4.3 Förundersökningssamarbetet i sedvanliga brottmål

I fråga om sedvanliga rikligt och allmänt förekommande brott, utan avvikande drag, lämnar förundersökningsmyndigheten i allmänhet ingen förhandsanmälan om en påbörjad förundersökning.

Också i ett sedvanligt brottmål kan undersökningsledaren dock lämna en förhandsanmälan, om hen anser det vara nödvändigt att i ärendet förordna en åklagare för exempelvis förundersökningssamarbetet. I detta fall lämnas förhandsanmälan som normalt för behandling till en viss åklagare som sköter förundersökningssamarbetet med iakttagande i tillämpliga delar av de principer för förundersökningssamarbetet som tas upp i denna anvisning.

Undersökningsledaren kan också välja hur hen kontaktar den åklagare som inom åklagardistriktet förordnas på avtalat sätt i ett administrativt samarbete för att diskutera ett ärende som är föremål för undersökning och som tills vidare inte har tilldelats någon åklagare för behandling. I detta fall ska åklagaren bedöma huruvida det rör sig om en diskussion om etablerade riktlinjer av allmän karaktär eller ärendespecifika frågor som har betydelse med tanke på åklagarens eventuella avgörande. I det senare fallet ska undersökningsledarens kontaktbegäran styras för behandling som en förhandsanmälan eller också ska undersökningsledaren ombedjas att lämna en sådan i normal ordning.

Åklagaren är en självständig och oberoende lagskipare. Vid förundersökningssamarbete i ett visst brottmål gäller de i 5 kap. i förundersökningslagen föreskrivna åklagarskyldigheterna och -befogenheterna endast för den åklagare som behandlar det aktuella ärendet. Åklagaren har inte rätt att utöva dessa befogenheter i samband med den ovan nämnda allmänna diskussionen i det administrativa myndighetssamarbetet.

I punkt 7 i denna anvisning behandlas Åklagarmyndighetens och förundersökningsmyndighetens administrativa myndighetssamarbete som mer generellt gäller förundersökningsförfarandet.

4.4 Samarbete i snabb handläggning (NOTO)

Största delen av de sedvanliga brotten handläggs i en NOTO-process. Anvisningar om denna finns i riksåklagarens allmänna anvisning om snabb handläggning av brottmål RÅ:2023:2. De riktlinjer gällande förundersökningssamarbetet som tas upp i anvisningen iakttas i tillämpliga delar i sedvanliga brottmål som handläggs av andra enheter än NOTO-enheterna.

När förundersökningssamarbete och administrativt myndighetssamarbete gällande NOTO-funktionen ordnas inom ett åklagardistrikt, finns det skäl att också beakta polisens arrangemang för den preliminära handläggningen. Man bör dock se till att rättskipningen är enhetlig i hela landet.

Det finns skäl att i tillämpliga delar iaktta de riktlinjer som hos NOTO-funktionen fastställts för förundersökningssamarbetet och det administrativa samarbetet även i det fall att sedvanliga brottmål handläggs utanför NOTO.

5 Brottstypsspecifika specialfrågor som ska beaktas i förundersökningssamarbetet

De anvisningar om normalt och omfattande förundersökningssamarbete som tas upp i punkt 4 i anvisningen fungerar som allmänna anvisningar gällande åtgärder som krävs av åklagaren i alla brottmål, oavsett brottsrubricering. Utrednings-, åtals- och straffprocessen för olika brottstyper har dock särdrag som åklagaren ska beakta i förundersökningssamarbetet. Utöver de vanligaste brottstypsgrupperna som tas upp nedan finns det brottstyper som mer sällan behandlas i en straffprocess och som kräver att åklagaren har tekniska kunskaper eller andra specialkunskaper. I dessa brottstyper förenas metoderna för ett effektivt förundersökningssamarbete och aktörernas specialkunskaper i fråga om flera traditionella brottstyper.

5.1 Brott som riktar sig mot personer

I brott som riktar sig mot barn som personer, i sexualbrott som riktar sig mot vuxna och i människohandelsbrott är brottsoffren i regel i en sårbar ställning. Man har strävat efter att beakta detta i lagstiftningen. Å andra sidan är uppgifter som uppgetts av offret ofta centrala bevis på brottet. Kombinationen av dessa två särdrag resulterar i att de element som vanligtvis inkluderas i huvudförhandlingen delvis tas upp redan i förundersökningsfasen och därför präglar det förundersökningssamarbete som ska utföras. Åklagarens centrala uppgift är att genom förundersökningssamarbetet försäkra sig om att den bevisning som står till förfogande i förundersökningen inhämtas och förvaras eller finns tillgänglig så att den kan mottas på ett sätt som säkerställer parternas och den brottsmisstänktas, senare svarandens, rättsskydd också i de senare faserna av straffprocessen.

I synnerhet i sexual- och våldsbrott mot barn, i tillämpliga delar också i andra fall med en sårbar målsägande, är det viktigt att åklagarens juridiska perspektiv förs fram åtminstone i följande specialfrågor:

Det som är mycket viktigt är att säkerställa korrekta brottsrubriceringar innan undersökningen startar.
Då det gäller omfattande brottsserier med sårbara målsägande blir det i början av förundersökningen viktigare än i fråga om många andra brottstyper att undersökningen får rätt inriktning i början av förundersökningen.
Beaktande av intressebevakningsfrågor.
Övervägande av huruvida ett barn eller en person i sårbar ställning kan höras och om hörandet ska genomföras tillsammans med rättspsykologer.
Inriktning av utredningen juridiskt så att allt nödvändigt utreds i hörandet av ett barn, eftersom ett barn i allmänhet inte längre kan höras i tingsrättsfasen.
Tillgodoseende av den brottsmisstänktas rättigheter, i synnerhet rätten att ställa frågor, på behörigt sätt, vilket också inkluderar att den misstänkta har ett biträde redan i förundersökningen. I annat fall finns det en risk för bland annat att en inspelning av hörandet beläggs med ett nyttjandeförbud.
Under förundersökningen uppföljning av målsägandens utsagor under hörandet och reagerande på behov av en ny inriktning för förundersökningen samt övervägande av i vilka situationer det finns skäl för åklagaren att personligen delta i hörandena.
Säkerställande av att det multiprofessionella samarbetet och expertutlåtandena är tillräckligt täckande.
Bedömning av sekretessfrågorna också med tanke på de senare faserna av straffprocessen.

I undersökningar som gäller människohandel bör det innan undersökningen startar säkerställas att brottsrubriceringarna är korrekta med beaktande av eventuella alternativa brottsrubriceringar. Det är också viktigt att försäkra sig om att rättigheterna som åtnjuts av målsägandena och vittnena i ett brottmål tillgodoses, och att de kan höras också i den kommande domstolsprocessen. I synnerhet i fall som har kopplingar till områden utanför Finland finns det en faktisk risk för att målsägandena, vittnena och de brottsmisstänkta lämnar landet.

I samarbete ska handlingsmodeller avtalas även för en situation där målsägandena och vittnena inte längre kan höras i domstolsfasen. På grund av detta och målsägandenas sårbara ställning ska också möjligheten att höra målsägandena och vittnena genom en inspelning beaktas. I detta fall ska också alla formaliteter som anknyter till användningen av en inspelning beaktas.

I människohandelsundersökningar bör man säkerställa ett tillräckligt mångprofessionellt samarbete och inhämtande av expertutlåtanden.

Sexualbrott som riktat sig mot barn kräver nästan utan undantag det i punkt 4.2 beskrivna metodutbudet för ett omfattande förundersökningssamarbete. Det samma gäller nästan utan undantag alla människohandelsfall. I en stor del av sexualbrotten som riktat sig mot vuxna är däremot de olika undersökningsfaserna klara, och de i punkt 4.1 beskrivna metoderna för normalt förundersökningssamarbete är ofta tillräckliga.

Många brott mot person är fortlöpande föremål för undersökning i hela Finland. I förundersökningarna är de ovan beskrivna särdragen återkommande. Utvecklingen av det i punkt 7. i anvisningen beskrivna samarbetet och åklagarens insatser i detta arbete har också en central betydelse för hur effektivt det egentliga förundersökningssamarbetet kan bli och hur effektivt och rättssäkert straffansvaret förverkligas i ett enskilt brottmål. I utredningen av exempelvis brott mot barn möjliggör modeller för multiprofessionellt samarbete mellan myndigheterna en övergripande granskning av ett fall som uppkommit.

I granskningen beaktas förutom ett effektivt förverkligande av straffansvaret också barnets intresse. Det som likaså allmänt har upplevts som ett utmärkt sätt att påverka förundersökningen och förundersökningssamarbetets kvalitet och effektivitet är de sammankomster som regelbundet ordnas av utredarna, förundersökningsledaren och åklagarna, vilka har specialiserat sig på en viss brottstyp, och där man fokuserar på frågor som är konkreta för utredningen.

5.2 Gruppen brott av ekobrottskaraktär

Ett särdrag i förundersökningen av ekonomiska brott är att det material som står till förfogande för undersökningen är mycket omfattande, vilket delvis resulterar i en långvarig undersökning, behov av juridik där behärskande av brottsrekvisiten och de bakomliggande bestämmelserna krävs samt av kännedom om ekonomiska intressen, som vanligtvis anknyter till ärendena, och krävande tvångsmedel som riktas mot dessa. Samma drag präglar också tjänste- och arbetsbrott och andra brottstyper av ekobrottskaraktär och undersökningen av dessa.

I undersökningen av brottstyper av ekobrottskaraktär blir det sällan aktuellt med långvariga häktningar eller andra tvångsmedel, som kräver att undersökningen påbörjas utan omsorgsfull planering. När ett ärende inkommer för underökning kan det i allmänhet planeras omsorgsfullt innan egentliga undersökningsåtgärder vidtas. Ändå kan exempelvis en undersökning som görs i realtid eller ett ärende som inkommer för undersökning först när tidsfristen är på väg att gå ut i undantagsfall försvåra en omsorgsfull planering av en undersökning som görs i förundersökningssamarbetet.

Då det gäller undersökning av brott av ekobrottskaraktär krävs det av förundersökningssamarbetet och åklagarens verksamhet i samarbete särskild planmässighet och systematiskhet i alla förundersökningsfaser. Materialets omfattning och komplexiteten av brottsrekvisiten även i sedvanliga ekobrottsärenden innebär att kompletteringarna av utredningen efter förundersökningen i väsentlig grad fördröjer framskridandet av det förhandenvarande ärendet i straffprocessen.

För att tilläggsutredningsåtgärderna ska kunna genomföras på ett tillräckligt ordentligt sätt krävs det att utredningsgruppen på nytt och grundligt sätter sig in i hela undersökningsmaterialet. Den användning av resurser som begärandena om tilläggsutredningar ger upphov till påverkar därför i väsentlig grad också framskridandet av nya ärenden som undersöks. Detta är fallet särskilt då det gäller begäranden om tilläggsutredningar under huvudförhandlingen.

Förundersökningssamarbetet kräver särskild planmässighet och systematiskhet i alla förundersökningsfaser. Den förhandsanmälan och preliminära undersökningsplan som skickas till åklagaren i början av undersökningen är mycket viktiga för att man för ett ärende ska kunna förordna en åklagare som uppfyller kravnivån i ärendet och som tidsmässigt har möjlighet att delta i förundersökningssamarbetet på det sätt som ärendet kräver.

Utifrån den preliminära undersökningsplanen kan åklagaren göra en prövning av huruvida det i ärendet finns skäl att tillämpa de i punkt 4.2. beskrivna handlingsmodellerna för omfattande samarbete eller om det i ärendet räcker med det i punkt 4.1. beskrivna normala samarbetet. Den undersökningsplan som gjorts upp i början av undersökningen bidrar också till att effektivisera tillämpningen av förfarandet vid åtalsförhandling redan under förundersökningen.

I brott av ekobrottskaraktär bör åklagaren kräva att undersökningsledaren och utredningen gör analyser och sammanfattningar av materialet som behandlas från fall till fall samt att dessa uppgifter uppdateras skriftligen i takt med att utredningen framskrider. Detta gäller alla förundersökningsfaser. Förundersökningssamarbetet är inte kostnadseffektivt, om åklagaren måste bilda sina åsikter utifrån ett omfattande material, utan utredningens medverkan. I detta fall blir åklagaren de facto tvungen att verka som undersökningsledare, vilket inte är lagstiftarens avsikt, utan åklagaren har efter behov en skyldighet att utöva sina befogenheter på det sätt som avses i 5 kap. 2 § i förundersökningslagen för att målen för förundersökningen ska uppnås.

Om förundersökningsmaterialet är mycket omfattande krävs det i ekobrottsärenden att förundersökningsprotokollet och dess inledning är särskilt tydliga. Ett material med en klar struktur och åklagarens aktiva deltagande i förfarandet med slutgiltigt utlåtande bidrar till att försvararnas ställningstaganden kan erhållas i frågor som är relevanta för brottmålet redan i fasen med ett slutgiltigt utlåtande. Detta effektiviserar kännbart den egentliga åtalsprövningen och den eventuella domstolsfasen.

I synnerhet i omfattande och krävande ekobrottmål finns det i allmänhet skäl att redan i finslipningen av undersökningsplanen komma överens om så kallade kontrollpunkter under förundersökningen, dvs. tidpunkter då undersökningen och åklagaren gör en gemensam genomgång av utredningen som inhämtats under förundersökningen. I slutet av förundersökningen ska åklagaren i god tid kunna reservera tid i sin kalender för en genomgång av ett omfattande material samt för egentlig åtalsprövning efter de slutgiltiga utlåtandena.

I Åklagar- och förundersökningsmyndigheternas administrativa samarbete har man utvecklat olika handlingsmodeller för att effektivisera samarbetet i ekobrottmål, till exempel en gemensam funktion för förhandsbehandling av gäldenärsbrott. Med hjälp av dessa försöker man allokera undersökningsresurserna för ärenden som är väsentliga med tanke på förverkligandet av straffansvaret.

5.3 Miljö- och naturskyddsbrott, naturresursbrott samt djurskyddsbrott

Särdragen i dessa brottstyper kräver att en förhandsanmälan lämnas till åklagaren. De mest krävande fallen gällande brott som anknyter till speciallagstiftning borde fördelas mellan åklagare som specialiserat sig på dessa, eftersom tolkningen av brottsrekvisiten som ska tillämpas och helheten av ärendena som ska utredas i undersökningen i allmänhet kräver kännedom om den bakomliggande lagstiftningen. Det mer exakta innehållet i förundersökningssamarbetet bekräftas vid det inledande mötet och i takt med att utredningen framskrider. Mer krävande fall än sedvanligt kräver att en skriftlig undersökningsplan görs upp.

I förundersökningssamarbetet betonas de olika myndigheternas inbördes samarbete, eftersom den materiella lagstiftningen varierar väsentligt från fall till fall, och utredningsåtgärderna kan kräva handräckning av olika myndigheter. De sedvanliga samarbetsmyndigheterna omfattar kommunernas miljömyndigheter, tillsynsveterinärerna, NTM-centralerna, regionförvaltningsverket, Finlands miljöcentral, Livsmedelverket och Finlands skogscentral, vilka också ger expertutlåtanden och vilka i speciallagstiftningen har getts särskilda målsägande- och hörandeställningar.
I dessa brottstyper betonas vikten av expertutlåtanden som bevisning.

Det rekommenderas att ett expertutlåtande inhämtas i samarbete mellan förundersökningsmyndigheten och åklagaren för att få ett tillräckligt täckande utlåtande som ger svar på de rätta frågorna. Även om experthörandet enligt lagen primärt sker skriftligen, kan experter också höras personligen i synnerhet i miljöbrottmål där brottet bestridits. I förundersökningen är det viktigt att få tag på rätt expert för varje ärende som kräver en expertutredning.

Till en del av brottstyperna anknyter ekonomisk brottsvinning, vars värde ska utredas i förundersökningen. I samband med miljöbrott blir det likaså ofta aktuellt att utreda grunderna för ett yrkande på samfundsbot, vilket av åklagaren kräver ett nära samarbete med undersökningen. Efter behov ska man också se till att tvångsmedel används för att säkerställa förverkandepåföljden av brottsvinning.

5.4 Professionell och organiserad brottslighet

I bilaga 1 till publikation nr 7 (2013) i Riksåklagarämbetets publikationsserie behandlas på ett sätt som fortfarande är aktuellt särdragen i undersökningen av professionell och organiserad brottslighet. Undersökningen av professionell och organiserad brottslighet kräver nästan alltid planmässig och långvarig undersökning, där tvångsmedel som riktar sig mot individens frihet och integritet fortlöpande används. En stor del av brottsutredningarna har internationella kopplingar, som för med sig gränsöverskridande myndighetsåtgärder i vilka åklagaren ska delta. Då det gäller förebyggande av nya brott är det dessutom viktigt att brottsvinning spåras och konfiskeras effektivt.

Den ökade professionella och organiserade brottsligheten har bekämpats genom förundersökningsmyndigheternas kraftiga insatser. Med tanke på förundersöknings- och lagskipningsmyndigheternas begränsade resurser och ett effektivt förverkligande av straffansvaret är det viktigt att resurser allokeras rätt och kostnadseffektivt för att uppnå målen. Detta kräver ett aktivt samarbete mellan åklagaren och förundersökningsmyndigheterna ända från början av undersökningen.

Hemliga tvångsmedel är vanliga undersökningsmetoder i början av undersökningen av ärenden som tas upp här. I fråga om dessa ska bestämmelserna om åklagarens tystnadsrätt beaktas, vilket till denna del påverkar innehållet i förundersökningssamarbetet.

I fråga om professionell och organiserad brottslighet präglas förundersökningen, åtalsprövningen och domstolsprocessen av tvångstempot och brådskan som orsakas av tidsfristerna och den arbetsmängd som ofta krävs för en undersökning som grundar sig på indicier. Dessa kan hanteras genom omsorgsfull planering av undersökningen och tidsplaner för hela straffprocessen. En uppdaterbar skriftlig undersökningsplan, som innehåller en tidsplan och som i takt med att undersökningen framskrider uppdateras till ett inledningsutkast, är ett fungerande och rekommendabelt verktyg för att hantera hela processen. Ett förordnande om ett åklagarpar eller en åklagargrupp i ett tillräckligt tidigt skede är en effektiv metod för att möjliggöra ett fungerande förundersökningssamarbete, utan att undersökningens effektivitet blir lidande.

På grund av tvångsmedel som riktas mot en person återstår för åklagaren i fråga om denna brottstyp ofta, i förhållande till ärendets omfattning, knappt om tid för att sätta sig in i materialet före fasen med slutgiltiga utlåtanden, likaså åtalsprövning först när undersökningen blivit färdig. Slutfasen av förundersökningen, åtalsprövningen och den fas där domstolsbehandlingen bereds i samarbete med biträdena och tingsrätten sammanflätas smidigt i ett effektivt arbete.

I denna grupp av brottstyper deltar de brottsmisstänka i allmänhet inte i utredningen av ärendet innan en bild kan skapas av åklagarens sannolika yrkanden och den inhämtade bevisningen. Förundersökningens förfarande med slutgiltiga utlåtanden, inklusive specificerade frågor, kan tillämpas för att effektivisera åtalsprövningen och den kommande domstolsbehandlingen. I förfarandet med slutgiltiga utlåtanden har åklagaren en central roll då det gäller att formulera konkreta specificerande frågor i samarbete med undersökningen.

Ett framgångsrikt förundersökningssamarbete och förfarande med slutgiltiga utlåtande kan minska senare behov av tilläggsutredningar. Efter förundersökningen ska utredningskommissionen kunna allokera största delen av resurserna för undersökning av nya helheter. Det är dock inte realistiskt att förvänta sig att påståenden och begäranden om tilläggsutredningar kan undvikas helt under huvudförhandlingen.

5.5 Polisbrottsärenden

Polisbrottsärenden, för vilka föreskrifter om undersökningsledarskapsarrangemangen finns i 2 kap. 4 § i förundersökningslagen, är en brottstyp som med tanke på förundersökningssamarbetet avviker från andra brottstyper, eftersom åklagaren då är förundersökningsledare. Förutom undersökningsledarskyldigheterna som åligger en åklagarundersökningsledare gäller också de övriga, för åklagarna uppsatta allmänna förundersökningsskyldigheterna för hen.

5.6 Militära rättegångsärenden

Denna anvisning och de principer som framgår av den iakttas i tillämpliga delar också i förundersökningssamarbetet för militära rättegångsärenden. Anvisningar om förundersökningssamarbetet gällande de särdrag som i förfarandet med ett militärt rättegångsärende avviker från en normal straffprocess har getts separat i riksåklagarens allmänna anvisning om förfarandet i militära rättegångsärenden RÅ:2023:4.

5.7 Ärenden som omfattas av riksåklagarens åtalsprövningsrätt

Riksåklagaren verkar som åklagare

i ett ärende som enligt lagen omfattas av riksåklagarens exklusiva åtalsprövningsrätt (terroristbrott, yttrandefrihetsbrott underkastade offentligt åtal och aggressionsbrott)
i brott, för vilka riksåklagaren enligt egen prövning åtagit sig åklagaruppgifterna.

Riksåklagaren avgör åtalsprövningsärenden i ett föredragningsförfarande, där den ansvariga för beredningen av ärendet är en åklagare som verkar vid riksåklagarens byrå eller inom åklagardistriktet och som har förordnats som föredragande. Utöver att riksåklagaren förordnar en föredragande kan hen också ge en underordnad åklagare ett förordnande om uppföljning av beredningsuppgifter för ett åtalsprövningsärende.

Förordnandet kan gälla exempelvis uppföljning av förundersökningen i ett ärende för riksåklagarens räkning och beredning av ett ärende för handläggning av föredraganden.

Om inget annat förordnas av riksåklagaren ska föredraganden och den åklagare som ålagts att under riksfogdens ledning sköta uppföljningen i förundersökningssamarbetet sköta de åklagaruppgifter som tas upp i denna anvisning, dock så att avgöranden som kräver åklagarbefogenheter tas av riksåklagaren.

Det som här har tagits upp gällande riksåklagaren gäller också biträdande riksåklagaren som utövar samma befogenheter i ärenden hen handlägger.

5.8 Ärenden som faller inom ramen för befogenheterna som riksdagens justitieombudsman och justitiekanslern i statsrådet har

Riksdagens justitieombudsman och justitiekanslern i statsrådet (de allmänna laglighetsövervakarna) är åklagare i ärenden

som enligt lagen faller inom ramen för deras exklusiva åtalsprövningsrätt (domares och åklagares tjänstebrott)
där de i egenskap av specialåklagare i ärenden som hör till deras övervakningsbehörighet åtar sig åklagaruppgifterna.

De allmänna laglighetsövervakarna avgör åtalsprövningsärenden som de handlägger och som föredras av föredragandena vid de aktuella verken (justitiekanslersämbetet och riksdagens justitieombudsmans kansli).

När en förundersökning inleds i ett ärende där en allmän laglighetsövervakare är åklagare kan åklagaren begära att riksåklagaren förordnar en åklagare vid Åklagarmyndigheten för att följa upp förundersökningen och biträda föredraganden i beredningen av ärendet för beslut. Den åklagare som av riksåklagaren förordnats för uppföljningen kan sköta det förundersökningsarbete som krävs i ärendet på det sätt som överenskommits med den allmänna laglighetsövervakaren, som är åklagare i ärendet, och med iakttagande av denna anvisning i tillämpliga delar. De avgöranden som kräver åklagarbefogenheter tas av den allmänna laglighetsövervakaren i egenskap av åklagare.

Då det gäller riksåklagarens förordnande om uppföljning försöker man tilldela uppgiften till en åklagare, som också enligt riksåklagarens förordnande ska driva åtalet, om den allmänna laglighetsövervakaren bestämmer att åtal ska väckas.

6 Internationella kopplingar och åklagarens roll i ett brottmål

Utöver åklagaren har också förundersökningsmyndigheterna en central roll gällande hur framgångsrikt ett internationellt ärendespecifikt samarbete kan skötas. Åklagaren ska känna till det internationella samarbetet i förundersökningen för ett ärende som hen förordnats och aktivt medverka till att målen som satts upp för det internationella samarbetet uppnås, oavsett om det är åklagaren eller förundersökningsmyndigheten so utövar formella befogenheter i ärendet. En förundersökning som inkluderar rättshjälpsåtgärder kräver i princip ett aktivt förundersökningsarbete enligt ärendets karaktär. I fråga om komplexiteten förekommer det internationella kopplingar på alla brottmålsnivåer.

Åklagarens roll i det internationella samarbetet accentueras vid tillämpning av EU:s rättshjälpsinstrument. I dessa är åklagarens aktiva deltagande ofta en förutsättning för att kunna fortsätta förundersökningen. Åklagaren ska aktivt försöka medverka till undersökningens framskridande. Inte ens i brådskande situationer kan åklagaren ta stöd av enbart förundersökningsmyndighetens bedömning, utan hen ska göra en självständig bedömning av förutsättningar för att tillämpa rättshjälpsinstrument samt begära information om innehållet.

Det finns handböcker och annat material om frågor som hör till åklagarens internationella uppgiftsfält. I frågor gällande förundersökningssamarbete i internationella ärenden kan åklagaren assisteras av åklagare som hör till RÅB:s och åklagardistriktens internationella nätverk. Enligt deras befattningsbeskrivning ska de tillhandahålla expertis och internationella kontakter som stöd för åklagaren som sköter ärendet. Avsikten är att tröskeln för att få experthjälp ska vara låg.

I förunderökningssamarbetet är det motiverat att försöka beakta de internationella kopplingarna när en förundersökning planeras och en tidsplan görs upp för denna. Trots planeringen kan det i det internationella samarbetet uppkomma akuta brådskande situationer som kräver åklagarens deltagande och som åklagaren ska hantera på ett behörigt och ändamålsenligt sätt.

7 Administrativt myndighetssamarbete gällande förundersökningsförfarandet

Ett effektivt och enhetligt förverkligande av straffansvaret i en straffprocess som åklagaren ansvarar för kräver förutom brottmålsspecifikt förundersökningsarbete mellan åklagarna och förundersökningsmyndigheten också administrativt samarbete mellan Åklagarmyndigheten och förundersökningsmyndigheterna. I detta samarbete, för vilket åklagardistrikten ansvarar på regional nivå och RÅB på riksnivå, behandlas frågor som gäller förundersökningsförfarandet och straffprocessen och som inte faller inom ramen för enskilda åklagares självständiga och oberoende prövningsrätt samt ärendespecifika förundersökningsskyldighet. Åklagaren kan dock förordnas administrativa uppgifter för myndighetssamarbetet.

Syftet med det administrativa myndighetssamarbetet gällande förundersökningsförfarandet är att

bygga upp och upprätthålla samarbetskanaler mellan Åklagarmyndigheten och åklagarmyndigheterna för att ömsesidigt och utan dröjsmål kunna förmedla samarbetsfrågor för behandling av de behöriga parterna
försäkra sig om informationsgången i ärenden som gäller förändringar i verksamhetsmiljön och -förutsättningarna och vilka påverkar åtgärder som genomförs av andra medlemmar i straffrättsvårdens myndighetskedja
förenhetliga och samordna åklagarens och förundersökningsmyndigheternas förfaranden i ärenden som gäller olika typer av brott samt konsekvenserna av förändringar i strafflagstiftningen
förenhetliga och samordna åklagarens och förundersökningsmyndigheterna förfaranden i situationer där bestämmelserna om straffprocessen, rättspraxisen och kriminalitetsfenomenen förändras
i samarbete med förundersökningsmyndigheterna producera utbildningar som bidrar till att målen för förundersökningssamarbetet uppnås och delta i annat samarbete som bidrar till att de allmänna målen uppnås.

8 Uppföljning och utveckling av anvisningen

Anvisningen uppdateras efter behov. För vidareutveckling av anvisningen ber jag att de som använder anvisningen skickar respons och utvecklingsförslag till ämbetsverkets e-postadress ([email protected]).