RÅ:2026:2 Åklagares ändringssökande till hovrätten

ALLMÄN ANVISNING
RÅ:2026:2
Dnr: SY/1292/2026
Utfärdad: 24.4.2026
Gäller: 1.6.2026 – tills vidare
Upphäver: RÅ:2012:2
 

1 Inledning

Åklagarens uppgift är att se till att det straffrättsliga ansvaret förverkligas jämlikt, snabbt och ekonomiskt med respekt för parternas rättsskydd och det allmänna intresset. Denna skyldighet omfattar även ändringssökandeskedet.
Efter att tingsrättens avgörande har meddelats är åklagaren skyldig att bedöma om det finns anledning att söka ändring i ärendet. Prövningen av om ändring ska sökas hänför sig direkt till jämlikhetsprincipen som tryggas i 6 § i grundlagen. Åklagaren ska bedöma om tingsrättens avgörande är ett sådant materiellt riktigt slutresultat som lagen förutsätter. Centralt vid bedömningen av om ändring ska sökas är huruvida det i tingsrättens avgörande kan konstateras ett fel med tanke på lagtillämpningen eller bevisbedömningen som påverkar slutresultatet. Dessutom ska man bedöma om ändringssökandet har en verklig möjlighet till framgång i hovrätten. Kravet på jämlikhet innebär att åklagaren får söka ändring även till förmån för svaranden.

Åklagaren har också en central roll i utvecklingen av rättspraxis. Till hans eller hennes skyldigheter hör att söka ändring i mål där han eller hon ser oenhetligheter i rättstillämpningen eller straffpraxisen eller behov av styrning i lagtolkningen. Rättspraxisen utvecklas inte utan tillräckligt många avgöranden om ändringssökande, och åklagarens roll framhävs i synnerhet i tolkningsbara fall och nya rättsfrågor. 

Bestämmelserna om ändringssökande från tingsrätt till hovrätt ingår i 25, 25 a och 26 kap. i rättegångsbalken.

 
2  Förberedelser i tingsrätten

2.1 Tingsrättsbehandlingens betydelse

Tyngdpunkten i hovrättens uppgift ligger i att kontrollera tingsrättens avgörande och inte i att göra en ny bevisprövning.
Efter att de nya reglerna om bevisupptagningen (lag 96/2022) trädde i kraft har tingsrättsbehandlingens betydelse framhävts ytterligare, eftersom hovrätten som huvudregel tar emot muntlig personbevisning via en bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten. 

Åklagaren ska därför i regel satsa på utredningen av brottmålet och i synnerhet på personbevisningen i tingsrätten som om ärendet skulle avgöras slutgiltigt redan där.

Om ikraftträdandet av de nya reglerna om bevisupptagningen bestäms särskilt genom lag. 

2.2 Åtalsbundenhet och alternativa yrkanden

Åtalsbundenheten och åklagarens åberopandeskyldighet instansbundna. Åklagaren ska se till att de alternativa straffyrkanden som han eller hon framför samt de omständigheter som ligger till grund för dem blir noggrant antecknade i tingsrättens protokoll och dom. På så sätt kan åklagaren i sitt ändringssökande eller bemötande hänvisa till de alternativa yrkanden samt grunderna för dem som framgår där och därigenom säkerställa att åberopandeskyldigheten uppfylls i hovrätten.

2.3 Upptagning av personbevisning i tingsrätten

Muntlig bevisning tas som huvudregel emot i hovrätten genom en bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten (RB 22 kap. 6 § och RB 26 kap. 15 a §). Därför ska åklagaren vid handläggningen i tingsrätten se till att bevisningen framläggs åtalsvis, enligt bevisningsteman eller i andra ändamålsenliga helheter på ett tydligt och strukturerat sätt.
Onödig uppdelning av personbevisningen ska dock undvikas om det försämrar helhetsbedömningen av utsagorna. Detta gäller särskilt sexual- och våldsbrott.

Åklagaren ska vid behov redan under beredningen framföra sin åsikt om hur handläggningen bör struktureras och aktivt sträva efter att bevisens trovärdighet och tillförlitlighet kan bedömas utifrån upptagningarna utan att parterna behöver höras på nytt i hovrätten.

Om åklagaren vid förhör hänvisar till skriftliga bevis, ska dessa specificeras tydligt i upptagningen.

2.4 Skriftligt rättegångsmaterial

I hovrätten kan ett mål avgöras enbart på grundval av det skriftliga rättegångsmaterialet. Åklagaren ska därför se till att allt material som han eller hon avser att åberopa, såsom inklusive nya bevis som ska åberopas vid huvudförhandlingen, ingår i rättegångsmaterialet i tingsrätten. 

Åklagaren ska fram till dess att domen vunnit laga kraft, bevara anteckningar och annat material för en eventuell huvudförhandlingen i hovrätten, av vilka de viktigaste omständigheterna vid huvudförhandlingen i tingsrätten framgår.

3 Tillstånd till fortsatt handläggning

3.1 Allmänna förutsättningar

Enligt RB 25 a kap. 5 § behövs tillstånd till fortsatt handläggning, när tingsrättens avgörande överklagas genom besvär. En svarande i ett brottmål som har dömts till strängare straff än fängelse i åtta månader behöver dock inte tillstånd till fortsatt handläggning, om besvären avser det brott som tillräknats honom eller henne eller straffet.

Om åklagaren behöver tillstånd till fortsatt handläggning, ska han eller hon i början av besvärsskriften, under en separat rubrik, ange vilken tillståndsgrund som avses i RB 25 a kap. 11 § som åberopas och i vilka delar.

3.2 Grunder för tillstånd till fortsatt handläggning

Ändringsgrunden är uppfylld om det finns anledning att betvivla riktigheten av tingsrättens avgörande. Felet kan till exempel gälla att ett preskriberat brott har lett till fällande dom, att ett straff avviker från vedertagen rättspraxis eller att skuldfrågan har bedömts felaktigt. Enbart en omprövning av bevisningen är inte tillräcklig, om den inte påverkar slutresultatet.

Prövningsgrunden är tillämplig om det inte är möjligt att bedöma riktigheten av tingsrättens avgörande utan tillstånd till fortsatt handläggning, till exempel på grund av bristfälliga eller oklara motiveringar.
Prejudikatgrunden föreligger om det med tanke lagens tillämpning är viktigt att få hovrättens avgörande i saken för att styra andra likadana ärenden. 

Grunden ”annat vägande skäl” är tillämplig bland annat i fråga om återbrytningsgrunder eller situationer där avgörandet har exceptionellt stor betydelse för svaranden.

4 Åklagaren som överklagande

Åklagaren ska beakta åtalsbundenheten när han eller hon söker ändring. Hovrätten prövar endast de delar i avgörandet som ändringsyrkandet gäller.

Besvärsskriften ska vara tydligt och logiskt strukturerad. Ändringsyrkandena och grunderna för dem ska anges noggrant. Av besvären ska det tydligt framgå huruvida domen enligt åklagaren är felaktig i fråga om lagtillämpningen eller bevisbedömningen (eller bådadera). När ändringssökandet avser bevisbedömningen ska det specificeras i vilka delar avgörandet bestrids och vilken bevisning ändringssökandet avser. I besvären ska anges vilka bevis som läggs fram i hovrätten samt deras bevisningsteman. Personbevisningen behandlas närmare nedan i punkt 8.

Nya skriftliga bevis ska antingen bifogas i besvärsskriften eller utan dröjsmål ges in till hovrätten.
Alternativa straffyrkanden ska vid behov åberopas på nytt och eventuella avvikelser från de yrkanden som framgår av tingsrättens dom ska redovisas tydligt.  

Åklagaren kan även i hovrätten åberopa en ny omständighet som hör till rättskraftsområdet för den gärning som avses i det överklagade avgörandet och framställa ett nytt ersättande eller alternativt åtal, om det finns anledning till detta (RBL 5 kap. 17 §).

Med rättskraft avses det historiska händelseförlopp som saken gäller. Omvänt kan rättskraftens verkan förstås genom principen ne bis in idem: om rättskraften hindrar åklagaren från att senare väcka nytt åtal på grundval av en gärningsbeskrivning som på visst sätt avviker från det ursprungliga åtalet, är det fråga om tillåten justering av åtalet under rättegången. Om det nya åtalet faller utanför rättskraftsområdet, kan det väckas som ett separat mål och behöver inte prövas i samma handläggning.

När åklagaren söker ändring i ett avgörande som meddelats med anledning av åtalet söker han eller hon enligt de förutsättningar som anges i 3 kap. 9 § i BRL även ändring i målsägandens ersättningsyrkande. Missnöjesanmälan som gäller ersättningsyrkandet ska göras separat.

5 Åklagaren som ändringssökandens motpart

Åklagaren ska alltid lämna ett bemötande till besvären när hovrätten begär det. Hur detaljerat bemötandet ska vara beror på målets art och tingsrättens dom. När bemötandet upprättas ska åklagaren beakta att han eller hon har bevisbördan även i hovrätten. Omständigheter som enligt besvärsskriften är ostridiga behöver inte styrkas på nytt, och i hovrätten behövs då inte nödvändigtvis samma bevisning i sin helhet som i tingsrätten.

Åklagaren ska i sitt bemötande åberopa eventuella alternativa åtal som tingsrätten, med hänsyn till utgången i målet, inte har tagit ställning till. I bemötandet ska åklagaren alltid också ta ställning till ändringssökandens begäran om huvudförhandling. 

Om svaranden har överklagat både brottmålet och ett privaträttsligt ersättningsyrkande från en målsägande som åklagaren företräder, kan åklagaren i sitt bemötande även yttra sig i fråga om ersättningsyrkandet. Om åklagaren inte längre företräder målsäganden, ska han eller hon omedelbart underrätta hovrätten om detta.

6 Motbesvär 

Som motpart till ändringssökanden har åklagaren rätt att söka ändring i tingsrättens domslut utan att anmäla missnöje. Tidsfristen är två veckor från besvärstidens utgång. Motbesvären kan gälla även andra delar av domen än de egentliga besvären, till exempel en annan åtalspunkt. 

Om endast svaranden överklagar, kan hovrätten inte ändra domen till hans eller hennes nackdel. Genom motbesvär möjliggör åklagaren en mer omfattande prövning av målet. I en situation där det enligt åklagarens bedömning inte hade funnits någon besvärsgrund, exempelvis i fråga om en enskild åtalspunkt eller det utdömda sammanlagda straffet, ska anförande av motbesvär alltid prövas separat. Vid korrekt användning kan motbesvär vara ett effektivt sätt att minska antalet onödiga besvär som anförs av svaranden.

För motbesvär ska tillstånd till fortsatt handläggning sökas separat och i övrigt gäller för motbesvär samma förutsättningar som för besvär (RB 25 kap. 14 c §). Motbesvären förfaller om besvären återkallas, förfaller eller avvisas eller om ändringssökanden inte meddelas tillstånd till fortsatt handläggning. Motbesvären förfaller dock inte om besvären återkallas först vid huvudförhandlingen. 

7 Mottagande av personbevisning i hovrätten

Hovrätten ska hålla huvudförhandling på begäran av åklagaren, om muntlig bevisning ska tas emot i målet. När åklagaren begär att huvudförhandling ska hållas ska han eller hon ange ett specificerat och motiverat skäl för sin begäran. Åklagaren ska särskilt redogöra för sin uppfattning om i vilka delar och på vilket sätt den muntliga bevisningen har bedömts felaktigt i tingsrätten. Det viktigaste är att bedöma vilka frågor i ärendet som fortfarande är stridiga. Huvudförhandling behövs som huvudregel inte om tvisten inte gäller frågor som förutsätter personbevisning.

Om huvudförhandling hålls och ärendet gäller tingsrättens bedömning av tilltron till muntlig bevisning, ska den muntliga bevisningen tas emot på nytt (första meningen i RB 26 kap. 15.1 §). Hovrätten tar som huvudregel emot muntlig bevisning emot genom en bild‑ och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten (RB 26 kap. 15a §) och vittnen och andra personer som hörts i rättegången kallas inte för att på nytt avge sina berättelser.

Åklagaren ska i sina besvär eller sitt bemötande ange vilka av de i tingsrätten hörda personernas utsagor som behöver tas emot och i vilka delar (helt eller delvis). Det finns inte alltid anledning att ta upp en bild- och ljudupptagning i sin helhet i hovrätten, utan endast den bevisning i upptagningen som är relevant för målet ska tas upp. 
Ett tilläggs- eller omförhör i hovrätten är ett undantag och förutsätter alltid en motiverad begäran. Ett tilläggsförhör kan vara motiverat på grund av nya frågor som påverkar målet eller på grund av nya omständigheter som framkommit under utredningen. 

Vid omförhör avger den som förhörs hela sin berättelse på nytt vid hovrättens huvudförhandling, och upptagningen tas inte emot ens delvis. Omförhör kan endast förrättas av särskilda skäl, till exempel om ingen bild- eller ljudupptagning har gjorts eller om upptagningen har misslyckats.  

Vid hänvisningsförfarandet gör sig hovrätten förtrogen med den framlagda muntliga bevisningen utan parter och allmänheten. Förfarandet kan tillämpas om hovrätten finner det lämpligt med beaktande av målets art och mängden muntlig bevisning som ska läggas fram i målet. Åklagaren ska då tydligt ange vilka delar av bevisningen han eller hon vill att hovrätten ska ta del av. Åklagaren ska överväga att begära hänvisningsförfarande särskilt i omfattande ärenden, om förfarandet lämpar sig för att driva åtalet. Personbevisning eller berättelsen av samma hörda person kan även läggas fram delvis genom hänvisning och delvis via bild- och ljudupptagning i närvaro av parter och allmänheten. 

Ari-Pekka Koivisto
Riksåklagare

Sampsa Hakala
Statsåklagare