RÅ:2007:3 Motivering av åtalsprövningsavgöranden

ALLMÄN ANVISNING TILL ÅKLAGARNA
RÅ:2007:3
Dnr 3/31/07
Utfärdad 29.1.2007
Normbas AÅL 3 § 2 mom.
I kraft 1.2.2007- tills vidare

1. Allmänt

Denna anvisning tar upp allmänna synpunkter på hur åtalsprövningsavgöranden ska utformas och motiveras både när de innebär att åtal väcks och när de innebär beslut om åtalseftergift. Mest utrymme ägnas åtalsprövningsavgöranden som resulterar i åtal och samtidigt behandlas också stämningsansökans innehåll. En separat anvisning har utfärdats om hur beslut att inte väcka åtal sätts upp och utformas.

Den finländska straffrättsvården kräver inte att åtalsbeslut motiveras medan det motsatta gäller beslut att inte väcka åtal. Av stämningsansökan framgår det avgörande som ligger till grund för åtalsbeslutet. Stämningsansökan innehåller emellertid inte de explicita motiven för åklagarens avgörande utan en gärningsbeskrivning samt de bevis med vilka åklagaren har för avsikt att styrka åtalet. Stämningsansökan avgränsar föremålet för rättegången och lägger grunden till huvudförhandlingen, där åklagaren muntligt preciserar grunderna för åtalet och där rättegångsmaterialet även i övrigt blir mångsidigare.

Beslut att inte väcka åtal fattas uteslutande med stöd av det skriftliga förundersökningsmaterialet. I åtalsprövningsskedet får man inte en lika tillförlitlig bild av bevisens värde som under huvudförhandlingen. Ett beslut att inte väcka åtal kan inte heller innehålla en lika detaljerad bevisvärdering som den som kan göras efter att bevisning tagits emot vid huvudförhandlingen. Avsaknaden av möjligheten att lägga fram muntliga bevis kräver å andra sidan att de slutsatser som dragits uteslutande på basis av förundersökningsmaterialet motiveras öppet och övertygande, på det sätt som ärendets art förutsätter.

Det skriftliga förfarande som 1.10.2006 togs i bruk för rättegångsförfarandet i brottmål avviker från det normala förfarandet vid domstolsbehandling av brottmål. Det hålls inte någon muntlig huvudförhandling som ytterligare skulle belysa rättegångsmaterialet. Den möjlighet att ge ett muntligt yttrande som eventuellt bereds svaranden gäller straffmätningen. Med avvikelse från det normala rättegångsförfarandet i brottmål kan åklagaren i ett skriftligt förfarande åberopa förundersökningsutsagor som bevis, varefter yttrandena blir rättegångsmaterial som skall beaktas i den mån som de åberopas.

I ärenden där åklagaren har beslutat väcka åtal kräver en tydlig och konsekvent huvudförhandling att gärningsbeskrivningen i åtalet inriktas på omständigheter som är väsentliga för frågan om brottsrekvisitet har uppfyllts eller för straffmätningen. Gärningsbeskrivningen ska innehålla alla de omständigheter som är nödvändiga för uppfyllande av åklagarens skyldighet att åberopa utsagorna men däremot inte någon motivering till åtalsprövningsavgörandet. Eftersom beslutet att väcka åtal innehåller ett visst inbyggt motiveringsunderskott ska särskilt avseende fästas vid den information som lämnas i stämningsansökans bevisavsnitt. En tydlig individualisering och tematisering av bevisen gör det lättare för de andra parterna och domstolen att förbereda sig på en koncentrerad huvudförhandling.

2. Om rättsfakta

Åtalsprövning handlar om att bedöma vad som har utretts i en sak och vilka brottsrekvisit ett förfarande eventuellt uppfyller. De brottsrekvisit som kan bli aktuella har i allmänhet beaktats i förundersökningen, men åklagarens prövning bör gå längre och även beakta eventuella andra rekvisit. Om saken är komplicerad ska åklagaren genom förundersökningssamarbete försäkra sig om att undersökningen omfattar alla relevanta omständigheter. Fokuseringen av processen på relevanta rättsfakta bör inledas redan under förundersökningen.

Under åtalsprövningen och under den prövning som domstolen gör inför sitt avgörande jämförs de konkreta händelserna (rättsfakta) med abstrakta brottsrekvisit. Det är därför viktigt att individualisera väsentliga rättsfakta i målet. Med rättsfakta avses omständigheter som är direkt relevanta för att rättspåföljder ska uppkomma, alltså i brottmål sådana händelser som ska ha inträffat för att ett brottsrekvisit ska uppfyllas. Av gärningsbeskrivningen ska framgå de faktiska, konkreta händelser som innebär att åklagaren anser gärningen motsvara ett abstrakt brottsrekvisit.

I enkla brottmål är rättsfakta i allmänhet klara och prövningen kan närmast koncentreras på att utreda om det finns tillräckliga bevis. I mål som är komplicerade såväl i rättsligt som i bevisningshänseende kan det däremot vara ytterst krävande att definiera vilka rättsfakta som är relevanta och har samband med ett visst brottsrekvisit.

En korrekt individualisering av de rättsfakta som är relevanta i en sak är särskilt viktigt i åklagarverksamheten eftersom åberopandeskyldigheten och bevisbördan uttryckligen avser rättsfakta.

3. Åklagarens åberopandeskyldighet samt aspekter på åtalsbundenhet och rättskraft

Domstolen kan tillräkna svaranden ett brott endast med stöd av omständigheter som har legat till grund för straffyrkandet. Av åtalsbundenheten följer att domstolen i sin prövning endast får beakta rättsfakta som ingått i gärningsbeskrivningen. De rättsfakta som åklagaren tar med i gärningsbeskrivningen bestämmer sålunda avgränsningen av åtalsbundenheten.

Inte bara åtalsbundenheten utan också domens rättskraftsverkan är ett viktigt skäl för åklagaren att på ett korrekt sätt uppfylla sin åberopandeskyldighet. Den negativa rättskraften i en lagakraftvunnen dom gör att det inte i en ny rättegång är möjligt att åberopa rättsfakta som hänför sig till samma händelse. På grund av rättskraftsverkan måste åklagaren under rättegången åberopa alla relevanta rättsfakta i saken. Rättskraften begränsar sig inte till gärningen i dess utredda form (dvs. det som framgår av förundersökningsmaterialet) utan gäller gärningen sådan den de facto måste anses ha inträffat. Detta innebär att rättskraften omfattar också sådana gärningsrelaterade omständigheter som åklagaren hade kunnat åberopa om myndigheterna haft kännedom om dem. Sålunda måste åklagaren för egen del försäkra sig om att det faktiska händelseförloppet med dess rättsligt relevanta detaljer har utretts tillräckligt noggrant i samband med förundersökningen.

För att kunna uppfylla sin åberopandeskyldighet måste åklagaren reagera på förändringar i förundersökningsmaterialet enligt principen om s.k. fortlöpande åtalsprövning. Om det beroende på bevisprövningen eller den rättsliga bedömningen är osäkert vilken av flera straffbestämmelser respektive vilket gärningssätt som kan tillämpas i ärendet, är det skäl att redan i stämningsansökan framställa alternativa yrkanden. Om alternativen kan fastställas redan under förundersökningen ska de alternativa yrkandena framställas i stämningsansökan. I annat fall ska åklagaren justera sina yrkanden under rättegången om skäl därtill framkommer.

I vissa enstaka fall kan det vara möjligt att genom extraordinärt ändringssökande åberopa omständigheter som har kommit till åklagarens kännedom i ett senare skede. Detta är emellertid så pass exceptionellt att denna möjlighet inte begränsar åklagarens skyldighet att noggrant utreda relevanta rättsfakta i ett mål.

Också i beslut att inte väcka åtal ska relevanta rättsfakta individualiseras. Om det rör sig om ett tillräknande beslut ska framställningen göras på motsvarande sätt som i stämningsansökan. Också när det gäller processuella åtalseftergiftsbeslut är det viktigt att precisera vilka rekvisitselement som är otillräckligt bevisade eller när avsaknaden av ett rekvisitselement innebär att det inte över huvud taget rör sig om ett brott. Om det faktiska händelseförloppet i många avseenden blivit oklart kan det bli nödvändigt att nöja sig med en mera begränsad individualisering också av rättsfakta.

Ett beslut att inte väcka åtal vinner inte laga kraft. Rätten att ändra beslutet har emellertid begränsats. Under de förutsättningar som nämns i RBL 1 kap. 11 § kan beslutet återkallas om en ny utredning visar att beslutet har grundat sig på uppgifter som i väsentlig grad är ofullständiga eller oriktiga. En högre åklagare har likväl rätt att ta upp ärendet på nytt ta ärendet till åtalsprövning enligt vad som föreskrivs särskilt.

4. Om bevisfakta

Under åtalsprövningen måste åklagaren ta ställning till frågan om det finns tillräckliga bevis för relevanta rättsfakta. Resultatet av bevisprövningen avgör om åklagaren ska besluta att inte väcka åtal på grund av att bevis saknas eller om det blir aktuellt att väcka åtal eller alternativt fatta ett åtalseftergiftsbeslut av påföljdsnatur.

Bevisprövningen baserar sig på vilket bevisvärde olika rättsfakta ges. Med bevisfakta avses omständigheter som har en indirekt (bevisande) betydelse för rättspåföljden. De är bevis för att någon annan omständighet föreligger. Innehållet i en vittnesutsaga eller i ett skriftligt bevis utgör bevisfakta. Bevisfakta kan ytterligare indelas i hjälp(bevis)fakta, som får sin betydelse endast när det är fråga om att bedöma något annat bevisfaktums bevisvärde och tillförlitlighet. Exempelvis ett vittnes möjligheter att göra iakttagelser eller en utredning om undersökningsmetoden i fråga om ett tekniskt bevis har betydelse för vittnesutsagans eller det tekniska bevisets tillförlitlighet.

I praktiken kan vissa omständigheter i ett och samma ärende kategoriseras som såväl rätts- som bevisfakta. Gränsdragningen är inte alltid entydig men ändå mycket viktig, eftersom åklagarens åberopandeskyldighet endast gäller rättsfakta – inte bevisfakta. Det hör till domstolen att bedöma bevisvärdet av de rättsfakta som lagts fram i saken. I detta avseende är domstolen på inget sätt bunden av vad parterna har åberopat, men åklagaren ska föra fram sin egen syn på de bevis som lagts fram.

Beslut att inte väcka åtal på grund av att tillräcklig bevisning saknas ska innehålla ett konstaterande av viktigaste bevisfakta i saken. Det finns i allmänhet ingen anledning att i detalj redogöra för innehållet i bevisen om detta inte i undantagsfall är nödvändigt för att förstå de slutsatser som åklagaren dragit. Motiven ska inriktas på bevisvärderingen och på de slutsatser som åklagaren har dragit av den. Beslutet ska i första hand ge svar på frågan varför åklagaren vid vägning av de omständigheter som talar för respektive mot ett åtal har kommit fram till den slutsats som framgår av beslutet. Det räcker inte att bara redogöra för de omständigheter som stöder avgörandet.

Ett beslut om åtalseftergift av påföljdsnatur ska innehålla uppgifter som motsvarar gärningsbeskrivningen i stämningsansökan samt en redogörelse för de bevis som stöder åsikten att brottsrekvisiten uppfyllts. Motiveringarna för åklagarens slutsats kan vara mera omfattande än i stämningsansökan. I motivdelen kan man ta upp den typ av argument som annars skulle framföras muntligt under huvudförhandlingens sakframställning eller slutplädering. Det är emellertid skäl att hålla i minnet att avgörandet, till åtskillnad från en domstolsdom, endast baserar sig på skriftligt material.

5. Gärningsbeskrivningen i en stämningsansökan

I stämningsansökans gärningsbeskrivning ska anges alla de rättsfakta som krävs för att brottsrekvisiten ska uppfyllas och som är viktiga med tanke på straffmätningen. Ett sätt att försäkra sig om att gärningsbeskrivningen är komplett är att i åtalsprövningen noggrant jämföra gärningsbeskrivningens innehåll med brottsrekvisiten. Men i åtalet kan man inte nöja sig med att bara upprepa det abstrakta rekvisitet utan gärningsbeskrivningen ska innehålla de konkreta, inträffade händelser, dvs. rättsfakta, som framgått i fallet och som enligt åklagarens rättslig prövning motsvarar brottsrekvisiten.

Gärningsbeskrivningens mångsidighet och omfattning ska vägas mot åberopandeskyldigheten. Gärningsbeskrivningen och de eventuella uttryckliga justeringar av den som gjorts under rättegången ska täcka alla aktuella rekvisitselement. De grunder som åklagaren i övrigt exempelvis under sakframställningen eller slutpläderingen framför till stöd för åtalet kan domstolen inte utnyttja i tillräknandet, om de inte har framförts som en justering av gärningsbeskrivningen. Under rättegången antecknas endast sådana yttranden av parterna som avser yrkanden och ändringar av yrkanden. Åklagaren ska själv försäkra sig om att domstolen beaktar de justeringar av gärningsbeskrivningen som åklagaren har framfört.

Det finns ingen anledning att i stämningsansökans gärningsbeskrivning mångordigt referera grunderna för åklagarens åtalsprövning, eftersom de rättsfakta som ingår i gärningsbeskrivningen hänför sig till åberopandeskyldigheten och åtalsbundenheten. Sålunda kräver varje liten ändring också en justering av åtalet. I gärningsbeskrivningen ska i allmänhet inte tas in andra än sådana ovan nämnda omständigheter som är relevanta för tillräknandet och straffmätningen. Den närmare bakgrunden till fallet ges muntligt under huvudförhandlingen, men framställningen faller utanför åberopandeskyldigheten och åtalsbundenheten. Det kan emellertid vara ändamålsenligt att i stämningsansökan ta in ett mera omfattande material än vad som sägs ovan exempelvis när det är fråga om komplicerade namn- eller sifferuppgifter.

I ett skriftligt förfarande utsträcker sig svarandens erkännande uttryckligen bara till den konkreta gärning som framgår av gärningsbeskrivningen. Ett erkännande är en förutsättning för det skriftliga förfarandet och möjligheten att justera gärningsbeskrivningen under huvudförhandlingen saknas. När ärenden behandlas i skriftligt förfarande är det alltså extra viktigt att gärningsbeskrivningen är tillräckligt detaljerad redan i stämningsansökan.

För att en gärning ska tillräknas någon som ett brott krävs förutom att den motsvarar ett brottsrekvisit ytterligare rättsstridighet och skuld. Det är bara undantagsvis nödvändigt att i gärningsbeskrivningen ange omständigheter som förklarar hur rättsstridigheten och skulden uppfylls. Nödvärn, nödsituation eller den kränktes samtycke kan undanröja en gärnings rättsstridighet. För att omständigheter som visar att kravet på rättsstridighet uppfyllts ska behöva tas upp i gärningsbeskrivningen krävs det särskilda skäl som antyder någon av de ovan nämnda grunderna. Om exempelvis svarandens tillräknelighet inte är entydig, kan ett ställningstagande om detta tas in i bevisningsavsnittet.

En bedömning av frågan om de subjektiva förutsättningarna för gärningsmannens förfarande har uppfyllts, oberoende av om de i brottsstrukturen kan kopplas till skuldfrågan eller rekvisitsfrågan, sker vanligen med hjälp av andra rekvisitselement. I allmänhet är det inte nödvändigt att i gärningsbeskrivningen särskilt beskriva gärningsmannens uppsåt. När det gäller oaktsamhet kan det däremot från fall till fall vara skäl att dels relatera det konkreta förfarande som tyder på oaktsamhet och dels hänvisa till aktsamhetsnormen, dvs. innebörden av ett aktsamt förfarande.

6. Hur bevisavsnittet formuleras i stämningsansökan

En detaljerad redovisning av bevistemat när det gäller de bevis som nämns i stämningsansökan underlättar planeringen av huvudförhandlingen samt ett klart och stringent genomförande av denna. Detta är också ett sätt att försöka undvika klart onödig och irrelevant bevisning. I brottmål gäller regeln att ett bevistema som inte anmälts tidigare inte prekluderas, utan vid behov kan också ställas frågor som hänför sig till andra teman. En avvikelse från de teman som anmälts kan emellertid påverka t.ex. förhörsordningen.

I stämningsansökan ska enligt RBL 5 kap. 3 § uppges de bevis som åklagaren har för avsikt att lägga fram för att styrka sitt åtal. I stämningsansökans bevisningsavsnitt kan åklagaren friare än i gärningsbeskrivningen motivera också omständigheter som grundar sig på värdering eller prövning.

I stämningsansökan ska bevisen grupperas enligt bevismedel (personbevisning, skriftliga bevis och reella bevis) och den skall innehålla åtminstone med en generell beskrivning av vad åklagaren ämnar styrka med respektive bevis. Målets natur och arten av bevisningen avgör hur detaljerat det är skäl att presentera olika bevisteman. Ett bevistema avser åtminstone i teorin alltid ett stridigt rättsfaktum eller ett rättsfaktum vars existens förblir oklar utan bevisning. Om bevisen utgör en kedja kan det vara ändamålsenligt att uppge ett bevisfaktum som ett bevistema – ett bevisfaktum kan sålunda vara ett bevistema som leder vidare till ett visst rättsfaktum. En utredning t.ex. om svarandens ekonomiska ställning kan ha ett indirekt bevisvärde för ett rättsfaktum som utgör element i ett rekvisit. I avgörandet HD 2006:78 framlades som indirekt bevisning för att svaranden gjort sig skyldig till snatteri att tillgripna föremål hittats i svarandens besittning, att svaranden rört sig på tillgreppsplatsen samt att svarandens utsagor inte var tillförlitliga. Sambandet mellan den omständighet som är föremål för bevisning och ett rättsfaktum ska också i dessa fall framgå av stämningsansökan.

För att underlätta huvudförhandlingen kan en framställning om grunderna för åtalsprövningen ges i stämningsansökan. Detta låter sig bättre göras när det gäller skriftliga bevis är personbevis. Innehållet i ett skriftligt bevis är oförändrat under rättegången och särskilt om det skriftliga bevismaterialet är mångtydigt och tolkbart är det skäl att i stämningsansökan mera detaljerat redogöra för vilka slutsatser åklagaren har dragit av materialet. Åklagaren kan inom ramen för sin objektivitetsplikt beskriva bevistemat i enlighet med sin värdering av själva beviset. Bevistemat är då åklagarens påstående om en viss omständighets existens. Under huvudförhandlingen ska åklagaren under alla förhållanden motivera behovet av bevisning och redovisa sin uppfattning om bevisningens betydelse.

7. Om bevisteman

Utgångspunkten är den att behovet av bevisning är en följd av att vissa rättsfakta kan bestridas. Av stämningsansökan borde så klart som möjligt framgå vad som enligt åklagarens uppfattning är stridigt. Ett sätt att tydliggöra detta är att i början av bevisningsavsnittet i ett särskilt stycke räkna upp de ostridiga omständigheterna. Därefter kan bevisningen inriktas på de stridiga omständigheterna. Stridighetskriteriet utesluter ändå inte nödvändigtvis helt bevisningsbehovet eftersom enbart ett erkännande inte räcker som grund för tillräknande, åtminstone inte vid allvarliga brott.

Åklagaren kan utifrån svarandens erkännande konstatera att vissa omständigheter är ostridiga och att det därför inte kommer att läggas fram någon bevisning eller att endast begränsad bevisning kommer att läggas fram om saken. Enbart svarandens erkännande i samband med förundersökningen räcker som direkt bevis bara i ett skriftligt förfarande eller i en utevarohandläggning. I ärenden som går till huvudförhandling ska ett erkännande inte nämnas som bevis. Innehållet i ett erkännande blir en del av rättegångsmaterialet bara vid en eventuell ändring av utsagan, om denna åberopas i enlighet med RBL 6 kap. 7 § 2 mom. eller RB 17 kap. 32 § 2 mom. I dessa fall kommer de utsagor som åklagaren läser upp ur förundersökningen att ingå i rättegångsmaterialet som en del av att svaranden hörs i bevissyfte.

I okomplicerade ärenden med ett begränsat rättegångsmaterial är det i allmänhet för alla parter och för domstolen helt klart vad exempelvis ett ögonvittne ska höras om. I stämningsansökan skall som bevistema ändå inte bara vagt anges "händelseförloppet".

Händelseförloppet innefattar inget påstående om en omständighet som uppfyller ett brottsrekvisit. Bevistemat måste därför konkretiseras så att t.ex. i ett misshandelsfall som bevistema anges föremålet för våldet och våldets art, precisering av gärningsmannens identitet, skadornas art osv.

I komplicerade mål och särskilt i fråga om skriftliga bevis kan åklagaren med synnerligen detaljerade beskrivningar underlätta domstolens och de andra parternas förberedelser genom att informera om grunderna för åtalet. I ett mål som t.ex. inbegriper svårtolkade räkneoperationer är det rationellt att redan i stämningsansökans bevisningsavsnitt presentera grunderna för de räkneoperationer som givit åklagaren de siffror som framgår av gärningsbeskrivningen.

I mål som berör revisionsberättelser liknande ofta omfattande handlingar ska åklagaren i stämningsansökan så som målets natur kräver individualisera de iakttagelser som åklagaren åberopar till stöd för åtalet. Också när det gäller mindre omfattande expertyttranden är det skäl att i avsnittet om bevisteman precisera den slutsats som åklagaren i åtalsprövningen har kommit fram till beträffande yttrandets bevisvärde.

I bevisningen kan frågan om uppsåt eller oaktsamhet särskiljas till varsitt bevistema men det är också fullt möjligt att andra, preciserade bevisteman på ett tillräckligt heltäckande sätt anger att de subjektiva förutsättningarna för brottsrekvisitet uppfylls.

I ett skriftligt förfarande avviker individualiseringen av bevis i stämningsansökan från mål som går till huvudförhandling i det avseendet att åklagaren vid behov också ska åberopa skriftliga förundersökningsutsagor. I regel ska ärenden som behandlas i skriftligt förfarande innehålla ett erkännande och vara klara i bevisningshänseende. Därför kan erkännandet i korthet konstateras i avsnittet om ostridiga fakta. Eftersom ett erkännande avser vissa inträffade, reella händelser och inte erkännande av en rättslig bedömning, kan det vara skäl att i stämningsansökans bevisningsavsnitt nämna huvudpunkterna i erkännandet. Utifrån detta kan svaranden och ordföranden konstatera hur åklagaren har värderat ett erkännande som givits under förundersökningen.

I stämningsansökan kan bevisen efter åklagarens egen bedömning och beroende på bevismaterialet i målet individualiseras bevis för bevis (varje vittne och varje skriftligt bevis med respektive tema) eller enligt bevisteman (under bevistemat, ofta ett rekvisitselement, anges de bevis som hör till temat). Ett framställningssätt enligt bevisteman är att föredra såtillvida att då framgår all den bevisning som stöder ett visst rekvisitelement.

Det är att rekommendera att vardera metoden används i åtalsprövningen. Vid en genomgång av hela materialet bevis för bevis kan åklagaren försäkra sig om att betydelsen av de enskilda bevisen noga prövas. Därmed minskar behovet att under pågående rättegång åberopa nya bevis. En bedömning enligt bevisteman gör det lättare att fastställa om det för varje rekvisitselement finns bevisning som kan individualiseras och räcker för att väcka åtal.

Riksåklagare Matti Kuusimäki
Statsåklagare Pekka Koponen