RÅ:2006:4 Åklagaren och målsägandens åtalsrätt

TÄMÄ OHJE ON VANHENTUNUT JA SITÄ PÄIVITETÄÄN PARHAILLAAN

--

ALLMÄN ANVISNING TILL ÅKLAGARNA
RÅ:2006:4
Dnr 38/31/06
Utfärdad 13.12.2006
Normbas AÅL 3 § 2 mom.
Upphäver RÅ:1998:3
I kraft 1.1.2007 - tills vidare

1 Bakgrunden till målsägandens åtalsrätt

Genom förnyandet av rättegångsförfarandet i brottmål 1997 ändrades även regleringen av målsägandens processuella ställning i många avseenden. En av de viktigaste ändringarna gällde målsägandens åtalsrätt.

Före reformen hade målsäganden självständig och primär åtalsrätt parallellt med allmänna åklagarens åtalsrätt. Den bakomliggande tanken var att brottsundersökningen och väckandet av åtal inte fick vara beroende enbart av myndigheternas åtgärder. Åklagarväsendet har utvecklats i en sådan riktning att ett sådant arrangemang inte längre anses motiverat. I samband med reformen gjordes den bedömningen att målsägandens ställning i tillräcklig utsträckning kunde tryggas genom att åklagaren enligt lag skall väcka åtal när det finns sannolika skäl därtill. De situationer där åklagaren kan låta bli att väcka åtal för ett utrett brott är dessutom noggrant reglerade i lagen.

Allmänna åklagaren stöder sig på bl.a. förundersökningen och har därigenom bättre möjligheter än målsäganden både att utreda ett ärende och att väcka och utföra åtal. Det är lättare att genomföra ett koncentrerat och omedelbart rättegångsförfarande i sådana fall då åtalet utförs av allmänna åklagaren. Åklagarens skyldighet att vara objektiv är dessutom ägnad att bättre trygga förutsättningarna för behandlingen av brottmål än om målsäganden ensam väcker och utför ett åtal (se reformens motiveringar RP 82/1995, s. 42 ff.).

Av dessa skäl har målsägandens åtalsrätt ändrats så att den numera i regel är subsidiär. Målsäganden har numera självständig och primär åtalsrätt parallellt med allmänna åklagaren endast i två fall:

Enligt Finlands grundlag 118 § 3 mom. har envar som har lidit rättskränkning eller skada genom lagstridig åtgärd eller försummelse av tjänsteman rätt att yrka dömande av tjänstemannen till straff och skadeersättning. Avsikten med bestämmelsen är att trygga medborgarnas möjligheter att delta i övervakningen av den offentliga maktutövningen.
Enligt 1 kap. 14 § 2 mom. lagen om rättegång i brottmål, nedan RBL, får den mot vilken åtal har begärts eller väckts rätt att väcka åtal för falsk eller ostyrkt angivelse.

I övriga fall är målsägandens åtalsrätt subsidiär: målsäganden får själv väcka åtal för ett brott endast om allmänna åklagaren har beslutat att inte väcka åtal för brottet eller om förundersökningsmyndighet eller åklagare beslutat att förundersökning inte utförs, att den avbryts eller avslutas (RBL 1:14.1).

2 Utredning om målsägandens subsidiära åtalsrätt

En målsägande som utnyttjar sin subsidiära åtalsrätt skall enligt RBL 7:2.1 6 punkten (i lagen 243/2006) till stämningsansökan foga utredning om att åklagaren har beslutat att inte väcka åtal eller att förundersökningsmyndighet eller åklagare har beslutat att förundersökning inte utförs, att den avbryts eller avslutas. Om en sådan utredning inte företes lämnas målsägandens straffanspråk utan prövning.

Ifall åklagare fattat ett sådant beslut som avses ovan, skall målsäganden skall alltid erhålla en sådan utredning av åklagaren att målsäganden kan utnyttja sin subsidiära åtalsrätt.

a. Beslut att inte väcka åtal samt andra åtalsprövningsavgöranden

I vanliga fall kan en utredning om subsidiär åtalsrätt bestå av ett beslut om åtalseftergift som enligt RBL 1:9.1 skall delges målsäganden i så god tid att målsäganden hinner bereda och väcka åtal. Beslutet om åtalseftergift berättigar målsäganden att väcka åtal för den gärning som beslutet gäller.

Målsäganden kan enligt RBL 7:23.2 begränsa åtalet, uppge något annat lagrum eller åberopa nya omständigheter till stöd för talan, dvs. framföra ett åtal som ligger inom rättskraftens utsträckning för den i beslutet om åtalseftergift angivna gärningen. En förutsättning för att ett sådant åtal mot samma svarande som avses i RBL 7:23.1 1 punkten skall kunna utvidgas till att omfatta även andra gärningar är däremot dels domstolens samtycke, dels allmänna åklagarens beslut att inte väcka åtal eller beslut om begränsning av förundersökning med avseende på gärningen ifråga. Det senare kravet gäller dock inte om gärningen faller inom ramen för målsägandens primära åtalsrätt.

Det är i praktiken möjligt att målsäganden utgående från ett händelseförlopp konstruerar någon annan straffbar gärning än den som åklagarens beslut om åtalseftergift gäller. Om målsäganden i ett sådant fall själv vill väcka ett åtal som enligt åklagarens åsikt är obefogat, skall åklagaren på målsägandens begäran också till den delen, beroende på ärendets natur antingen fatta ett beslut om att inte väcka åtal eller upprätta ett skriftligt meddelande varav åklagarens ståndpunkt till målsägandens brottsmisstanke klart framgår.

Om svaranden t.ex. i ett kollisionsmål vill väcka åtal mot den part som åklagaren anser vara målsägande räcker åklagarens stämningsansökan, varav dennes åtalsprövningsavgörande framgår, i normalfall som utredning om den subsidiära åtalsrätten. Vid behov skall målsäganden ges information om förfarandet när målsäganden utnyttjar sin åtalsrätt.

b. Beslut om begränsning av förundersökningen

Om förundersökningen har begränsats genom beslut av åklagare (FUL 4 § 3 och 4 mom.) skall ifrågavarande skriftliga beslut ges till målsägandens förfogande. Om underrättande om ifrågavarande beslut stadgas i FUL 47 §.

Ett med stöd av 4 a § förundersökningslagen, nedan FUL, fattat beslut om förundersökningsbegränsning (ett s.k. FUB-beslut) kan med avseende på målsägandens åtalsrätt jämställas med ett beslut om att inte väcka åtal (BRL 1:14,1). Även om målsäganden meddelar sin avsikt att själv väcka åtal behöver således förundersökningen inte slutföras för att åklagaren skall kunna besluta att inte väcka åtal. Bestämmelserna i RBL 7 kap. om behandlingen av brottmål där målsäganden ensam utför åtal har utformats med beaktande av den möjligheten att ett mål kan upptas till domstolsbehandling utan att förundersökning har gjorts (se t.ex. RBL 7:3 och RP 82/1995, s. 96-97).

3 Målsägandens åtalsrätt i brottmål som drivs av allmänna åklagaren

I ett brottmål som drivs av allmänna åklagaren har målsäganden rätt att förena sig om åklagarens åtal och rätt att åberopa en ny omständighet till stöd för åtalet (BRL 1:14,3) Målsäganden har enligt RBL 5:17.2 också rätt att begränsa sitt eget åtal eller uppge något annat lagrum än åklagaren och åberopa bevisning. Målsäganden kan med andra ord, liksom åklagaren, justera sitt åtal inom rättskraftcirkeln för den gärning som avses i det åtal som drivs av allmänna åklagaren.

En förutsättning för att ett åtal enligt RBL 5:17.1 skall få utvidgas till att omfatta också andra gärningar som samma svarande har begått är emellertid dels domstolens samtycke, dels allmänna åklagarens beslut att inte väcka åtal för den ifrågavarande gärningen, om den inte faller inom ramen för målsägandens primära åtalsrätt.

Om en sådan situation uppkommer under huvudförhandlingen och det enligt åklagarens åsikt inte finns några grunder att väcka åtal för den andra gärningen, kan åklagaren muntligen meddela sin motiverade åsikt och be att den antecknas i tingsrättens protokoll. Härvid kan målsäganden med stöd av sin subsidiära åtalsrätt framföra sitt straffanspråk, om domstolen samtycker till förfarandet. Om domstolen inte upptar det nya åtalet i samma mål till behandling, kan målsäganden genom en stämningsansökan väcka åtalet som ett annat ärende och som utredning över sin åtalsrätt bifoga tingsrättens beslut (RBL 11:13) varav åklagarens ståndpunkt framgår.

4 Målsägandens rätt att överta ett åtal som åklagaren lagt ned

Åklagaren kan lägga ned ett åtal om det efter att åtalet väckts framkommer omständigheter som innebär att det inte längre finns grunder att utföra åtalet. Ett åtal kan emellertid inte längre läggas ned efter att den första domen (normalt tingsrättens) i målet har givits (BRL 1:12). Då kan åklagaren endast återkalla sin ändringsansökan, vilket innebär att den tidigare domen kvarstår.

Målsäganden har enligt RBL 1:15.1 rätt att överta ett åtal som allmänna åklagaren har lagt ned. Av lagens förarbeten (RP 82/1995, s. 45) framgår att denna rätt gäller såväl sådana situationer som avses i RBL 1:12, dvs. där nedläggningen av åtalet sker på grund av åtgärdseftergift, som sådana situationer där orsaken till nedläggningen är någon annan processuell grund för att inte väcka åtal (inget brott, inga bevis, åtalsrätten preskriberad, ingen åtalsrätt).

a. Nedläggning av åtal till följd av åtgärdseftergift

Nedläggning av åtal med stöd av RBL 1:7 eller 1:8 eller någon annan bestämmelse om åtalseftergift av s.k. påföljdsnatur är ett avgörande som innebär att vederbörande tillräknas ett brott och normalt den som eftergiften gäller har rätt att enligt RBL 1:10 föra skuldfrågan till domstolen. Eftersom det är enklare att avgöra skuldfrågan vid den rättegång där åtalet lagts ned, får åklagaren enligt RBL 1:12.2 inte lägga ned sitt åtal om svaranden motsätter sig detta. I så fall skall åklagaren fortsätta att driva åtalet.

Om svaranden i ett brottmål inte motsätter sig att åtalet läggs ned, kan målsäganden överta åtalet genom att skriftligen meddela domstolen detta inom 30 dagar från det att han fick kännedom om att åtalet har lagts ned. I annat fall förlorar målsäganden sin åtalsrätt och ärendet lämnas därhän. I dessa situationer aktualiseras inte det i RBL 1:15.3 reglerade alternativet att åtalet på yrkande av svaranden förkastas genom dom, eftersom detta skulle stå i strid med åklagarens tillräknande avgörande som svaranden nöjt sig med när han inte motsatte sig nedläggningen av åtalet.

b. Åtalsnedläggning av andra orsaker

Svaranden kan inte motsätta sig åtalsnedläggning av andra orsaker än på grund av åtgärdseftergift. Svaranden har således i dessa situationer inte rätt att yrka att åtalet prövas i materiellt hänseende, såsom ovan enligt punkt a. Däremot kan svaranden med stöd av RBL 1:15.3 yrka att åtalet förkastas genom dom, vilket innebär att det förkastas dels på yrkande av svaranden, dels uttryckligen av den orsaken att åklagaren lagt ned sitt åtal.

Målsäganden kan emellertid inom den ovan angivna 30 dagars tiden överta åtalet, varvid behandlingen av målet fortsätts i enlighet med bestämmelserna i RBL 7 kap. En målsägande som inte övertar målet förlorar sin åtalsrätt. Härvid kommer ärendet antingen att lämnas därhän eller också, så som konstateras ovan, förkastas på yrkande av svaranden genom dom.

c. Meddelanden till målsäganden och svaranden

Av förarbetena framgår att det är domstolen som skall underrätta målsäganden och svaranden om att åtalet lagts ned. På detta sätt kan domstolen också kontrollera när tidsfristen har löpt ut och därefter fatta sitt avgörande, vars innehåll enligt vad som anförs ovan beror på målsägandens och svarandens inställning.

Under huvudförhandlingen kan åklagaren muntligen meddela att åtalet lagts ned samt orsakerna till att så skett. Om åklagaren beslutar lägga ned åtalet före huvudförhandlingen skall till det meddelande som tillställs domstolen fogas ett skriftligt beslut att inte väcka åtal. Detta kan domstolen foga till det meddelande som riktas till målsäganden och svaranden. På så sätt får målsäganden kännedom också om orsakerna till att åtalet lagts ned, vilket kan påverka hans bedömning av möjligheten att överta åtalet.

5 Målsägandens rätt att söka ändring

Målsäganden kan söka ändring i ett avgörande oberoende om han inte fört talan i målet eller ej och även om åklagaren har nöjt sig med domstolens avgörande (RBL 1:14.3). Av förarbetena framgår att målsäganden också kan överta besvär som åklagaren har lagt ned (RP 82/1995, s. 44).

6 Verkningarna av att målsäganden återkallar sin åtalsbegäran eller lägger ned sitt åtal

En målsägande som återkallar sin åtalsbegäran har inte därefter rätt att framställa begäran. En målsägande som lägger ned sitt åtal eller avstår från att väcka eller utföra åtal förlorar sin åtalsrätt (RBL 1:16.1). Han kan då inte längre väcka eller utföra åtal, förena sig om åklagarens åtal, överta ett åtal som åklagaren lagt ned eller söka ändring i domstolens avgörande.

Målsägandens åtgärder påverkar inte åklagarens åtalsrätt när det gäller brott som hör under allmänt åtal. När det gäller målsägandebrott får allmänna åklagaren emellertid inte heller väcka åtal då målsäganden har återkallat sin åtalsbegäran innan åklagaren har väckt åtal, i det fall att återkallandet gäller alla som är delaktiga i brottet (RBL 1:16.2). Åtalet är väckt då stämningsansökan har inkommit till domstolens kansli eller, om åklagaren själv ger stämningen, då stämningen har delgivits svaranden.

7 Åklagarens åtgärder när målsäganden ensam driver ett brottmål

Enligt 15 § 1 mom. förordningen om införande av strafflagen var allmänna åklagaren skyldig att bevaka det allmännas talan då målsäganden själv hade väckt åtal, om det var fråga om brott som hörde under allmänt åtal. Eftersom bestämmelsen upphävdes i samband med att RBL stiftades har allmänna åklagaren inte längre någon lagstadgad skyldighet att delta i behandlingen av brottmål som målsäganden ensam driver. Å andra sidan är åklagaren med stöd av sin allmänna åtalsrätt berättigad att delta i en sådan process.

Målsäganden utför åtal med stöd av sin subsidiära åtalsrätt

Som motivering till upphävandet av den nämnda bestämmelsen i förordningen om införande av strafflagen anfördes att målsägandens åtalsrätt genom reformen blev subsidiär. I sådana fall där målsäganden utnyttjar sin subsidiära åtalsrätt, dvs. där åklagaren redan har beslutat att inte väcka åtal eller stannat för något annat avgörande som innebär att den subsidiära åtalsrätten aktualiseras, behöver åklagaren normalt inte delta i behandlingen av ett åtal som målsäganden har väckt. Samma huvudregel gäller då målsäganden övertar ett åtal som åklagaren har lagt ned.

Om det på grund av allmän fördel, målets art, eventuell ny utredning eller av någon annan sådan orsak i undantagsfall är motiverat att bevaka det allmännas talan, skall den åklagare som har fattat beslut om att inte väcka åtal (eller något annat motsvarande beslut) delta i rättegången, och denne åklagare har då enligt den s.k. preventionsprincipen ensam rätt att uppträda som åklagare i ärendet, om inte en högre åklagare utser en annan åklagare. Den ursprunglige åklagaren blir inte jävig enbart på grund av sitt tidigare avgörande (se RP 131/1996, s. 42).

Om det vid rättegången på grund av ny utredning framgår att åklagarens tidigare avgörande har grundat sig på uppgifter som i väsentlig grad är ofullständiga eller bristfälliga, kan åklagaren förena sig om målsägandens åtal eller inom de gränser som RBL 5:17 anger lägga fram ett annat åtal. Om åklagarens tidigare avgörande har varit grundat på avsaknad av bevisning framstår saken med hänsyn till RBL 1:11 i "ny belysning", om den nya utredningen leder till att åtalströskeln överskrids. Om det tidigare avgörandet varit av s.k. påföljdsnatur förutsätts den nya utredningen kasta ett nytt sken över grunderna för åtgärdseftergiften (se närmare RP 82/1995, s. 40-41).

Målsäganden utför åtal med stöd av sin primära åtalsrätt

Om hörande av åklagaren i dessa situationer och i sådana fall där målsägandens åtalsrätt baseras på beslut av förundersökningsmyndighet, stadgas i nuförtiden i BRL 7:24 (lagen 243/2006). Enligt bestämmelsen skall domstolen bereda åklagaren tillfälle att bli hörd före käromålet avgörs, ifall ett hörande inte är uppenbart onödigt med tanke på ärendets beskaffenhet.

För hörande av åklagaren är det ur domstolens synvinkel tillräckligt att åklagaren får kännedom om ärendet och dess handläggning.

Åklagaren skall i dessa situationer alltid bekanta sig med ärendet och bedöma vilka eventuella åtgärder domstolens meddelande ger anledning till. I den här bedömningen måste åklagaren särskilt ta i beaktande den negativa rättskraftsverkan som domstolens slutliga avgörande medför. Till följd av denna rättskraftsverkan förlorar åklagaren och därigenom samhället möjligheten att ta ställning till det förfarande som är föremål för målsägandens åtalsrätt. Detta kan leda till ett slutresultat som är otillfredsställande med tanke på straffansvarets förverkligande. När situationen det kräver skall åklagaren utnyttja sitt tillfälle att bli hörd och då även åberopa sådana rättsfakta, som domstolen bör ta i beaktande i sin prövning av ärendet (se RP 271/2004 rd. s. 55 och biträdande justitiekanslerns beslut 10.6.2003, dnr 645/1/02). Om åklagarens ställningstagande förutsätter förundersökningsåtgärder, skall han förordna att sådana utförs.

Riksåklagare Matti Kuusimäki
Statsåklagare Matti Nissinen